Senaste gången jag var mer sjuk än lite småhängig, var i slutet på mars 2012. Snart ett år sedan. Detsamma gäller avkomman. När det gått så lång tid börjar jag se det här med att vara sjuk med alltför längtansfulla ögon. Jag ser framför mig hur jag är tillräckligt sjuk för att utan dåligt samvete kunna stanna i sängen hela dagen, men tillräckligt pigg för att sitta där uppallad med diverse kuddar, läsandes böcker och ha alla tänkbara goda drycker till hands. Möjligtvis kan jag behöva dutta med en näsduk under näsan någon gång i timmen eller så, men annars är det en tämligen fridfull bild.
Ha ha ha. De senaste veckorna har hela familjen varit sjuka, tack och lov efter varandra och inte samtidigt. När det så slutligen blev min tur påmindes jag om hur extremt sällan min idealiserade bild av att vara sjuk faktiskt inträffar. Istället har jag varit huttrat och svettats om vartannat, tvinnat in mig i sunkiga sängkläder och haft febriga drömmar. Kroppsligt har jag varit totalt utmattad då jag, förutom sedvanlig förkylning med tillhörande feber, också varit magsjuk och under flera dagar inte fått behålla något jag stoppat i mig. Intellektuellt sett har en mening varit fullgod vid två sammanhängande ord och att kunna fokusera blicken på någon form av längre text har varit en fullständig utopi.
Det är ganska skönt att vara på bättringsvägen, för även om tidsbristen är konstant när jag är frisk så finns i alla fall viljan. Den är värd mycket den med.