5 mars 2015

Blonde del 1

En bokrea för ett gäng år sen införskaffade jag Blonde eftersom jag fått för mig att det var ett lämpligt sätt att stifta bekantskap med Joyce Carol Oates. Tegelstenar skrämmer mig inte, men det finns andra anledningar till att den blivit ståendes i hyllan. Biografier läser jag mestadels för att bredda min bildning, men hur blir det när verket är uttalat fiktivt som i fallet med Blonde? Jag vet nästintill ingenting om Marilyn Monroe, kan jag läsa boken som en vanlig roman? Eller se den som en källa till kunskap om en tid, en person och en bransch som jag inte vet något om?

Jag saknar att prata om böcker. Jag har inte lyckats hitta någon bokcirkel på nära håll, det är i princip enbart genom bloggar (min och andras) som jag ventilerar det här med läsning, böcker, författarskap etc etc. Min tanke var därför att det kunde vara kul att följa en podd eller ett radioprogram som bokcirklar. Av en händelse så cirklade Lundströms bokradio just om Blonde 2012. Det är just det som gjort att jag slutligen fått tummen ur.

Första delen handlar om flickan Norma Jean, hon som så småningom ska komma att bli ikonen Monroe. Den handlar om en barndom som präglas av den instabilitet som en missbrukande förälder ofta innebär. Norma Jean älskar sin mamma på det vis som barn gör och Gladys älskar i sin tur sin dotter. Men hon är nyckfull, sliten av det hårda arbete som hon utför i nedre skikten av Hollywoods filmbransch och väldigt bitter. Hennes ständiga svek mot Norma Jean skär i hjärtat. Fadern finns inte med i bilden, men upphöjs på ett sätt som gör att han trots sin frånvaro i högre grad följer Norma Jean genom livet än vad modern gör.

Det är en oerhört stark och gripande uppväxtskildring där jag har svårt att värja mig för den smärta många av barnen utsätts för. Min oro gällande fakta kontra fiktion visade sig vara tämligen överdriven, då det tydligt märks att det just är en roman där detaljerna är fritt fabulerade. Många delar är säkert förankrade i verkliga händelser och skeenden, men än så länge har jag ingen särskild önskan om att ta reda på vad som är vad.

Jag gillar den fördjupning som radiocirkeln sedan ger. De som diskuterar är Carin Mannheimer, för mig mest känd som storläsande mamma till Anna Mannheimer men såklart så mycket mer i och med hennes tv-produktioner och författarskap, Jan Guillou och Åsa Linderborg, som väl inte behöver närmare presentationer. De diskuterar hantverket på ett sätt som känns ganska främmande för mig som inte är skrivande, åtminstone inte skönlitterärt, och jag tycker det är kul hur de ger sitt erkännande för JCO. Bilden av henne som författare är för mig väldigt tudelad, då hon å ena sidan alltid kommer på tal när det ska spekuleras nobelpris men å andra sidan nästintill är bespottad som alltför produktiv och ojämn i sin kvalitet. Jag är medveten om att Blonde anses vara hennes mästerverk och hittills gillar jag mycket. Ändå uppmärksammade jag samma sak som Jan Guillou, nämligen de ytterst märkliga och långsökta metaforer hon gör här och var. Väldigt intressant teori om att det är ett medvetet grepp, jag blir nyfiken på vad anledningen till det skulle kunna vara?

Så här efter första etappen känns det som ett lyckat koncept, så nu ska jag ivrigt läsa vidare för att få följa den tonåriga Norma Jean. Det är allt en bit kvar innan allt tar slut.


1 mars 2015

Nyligen införskaffat (bokrea...)

Det var många år sen jag gick i gång så pass på bokreans utbud som jag gjort i år. Synd bara att det sammanfaller med stora hål i den privata ekonomin, men så är läget. Och om jag ska vara helt ärlig så råder det inte precis någon brist på olästa böcker i det här hemmet. I vilket fall blev det ett par beställningar från nätbokhandlarna och ett besök på reastartsmorgonen i fysisk butik. Det här är resultatet (än så länge):

Till dottern
  •  Ellen och Olle sjunger Fina visor - Catarina Kruusval Vi har flera i serien som illustrerar klassiska barnvisor sen innan och de är mycket populära här hemma. Både av stora och små.
  • Fem små apor Illustration till ramsan "Fem små apor hoppade i sängen..."
 Till sonen

  • Viktiga kartor för äventyrare och dagdrömmare - Sarah Sheppard Var främst ute efter en bok med flaggor, men har varit nyfiken på den här länge. Trodde den skulle vara för svår för sonen, men det fungerar förvånansvärt bra att prata om och peka på kartorna.
  • Vi bakar och lagar mat: Recept som alla kan klara - Bisse Grenert Stort bak- och matlagningsintresse finns och det vill vi underhålla. 
  • Zenobia och rövaren - Lillian Edvall Inte bokreatitel, utan från mAx, men ändå...
  • Halvans ABC - Arne Norlin Halvan älskas och bokstäver tränas, så perfekt kombo.
  • Alfons kollar här och där - Sofia Hahr Alfons är en stor favorit och detta var en bok vi inte hade. 
Till mig
-
  • Läsarna i Broken Wheel rekommenderar - Katarina Bivald
  • Undersökningen eller When I woke up this morning i felt so gay - Kristina Hultman
  • Kvinnan i svart - Susan Hill
  • För in de döda - Hilary Mantel
  • Rivers of London - Ben Aaronovitch (inte reatitel, men inköptes ändå)
  • Jag heter inte Miriam - Majgull Axelsson
  • Pojken i resväskan - Lene Kaaberböl & Agnete Friis
  • Vägen mot Bålberget - Therése Söderlind
  • Hunden som skäms - Per Jensen (inte reatitel, men ja...)
  • Onda flickor - Alex Marwood
 Mycket nöjd med alla inköp, nu ska här läsas!

29 januari 2015

Äta kakan och ha den kvar av Kristin Emilsson

Amanda har drabbats av en ålderskris utan dess like. Karriären har gått i stå, barnen blivit tonåringar med tillhörande enstavighet och ointresse för familjeliv. Äktenskapet är inte mycket att hurra för det heller med en oförstående arbetsnarkoman till make. När hon utan förvarning får lämna sitt jobb med sex månaders lön har hon plötsligt chansen att göra något annat av sitt liv. Frågan är bara vad? Familjen får inte veta att hon fått sparken, i stället halkar hon in i ett till synes oskyldigt dubbelliv. Snart blir dock lögnerna både många och trassliga.

Det här är ganska lättuggad underhållning, men jag gillar't och tycker det är en stark debut. Bra flyt både i språk och handling, den känns inte särskilt långsam i något parti egentligen. Det finns några småsaker jag hänger upp mig på rent trovärdighetsmässigt, men jag rasslade ganska snabbt genom den och det måtte väl vara ett gott tecken för någon som egentligen inte har någon lästid?

11 januari 2015

Blicka framåt

2014 kan vi väl bara glömma? Det var ett skitår på så många sätt, läsningen ett av dem, att jag nog inte ska skriva mer om det helt enkelt. I stället blickar jag framåt mot ett fräsch 2015!

Jag vill verkligen låta läslusten flöda på egen hand, men jag är ju typen som går igång lite på listor och att få klura och utmana mig själv lite. Med risk för att verkligen ta mig vatten över huvudet så tänkte jag försöka mig på 10-20-30-utmaningen som jag har läst om på Bokhora. Den känns som ett bra sätt att bredda läsningen, men ändå möjlig att genomföra utan att slå knut på sig själv. Går ut på följande:

Läsa böcker...

...från minst 10 årtionden
Lär nog inte bli något stort problem. Även om jag läser mycket nytt så har jag inget emot att variera mig på den här punkten.

... skrivna av minst 20 författare av motsatt kön
Jag läser övervägande böcker av kvinnor, men just det här känns inte heller som något jättestort problem. Men ändå väl värt att reflektera över någon gång ibland.

...från minst 30 länder
Oops, här har vi verkligen min utmaning. Jag läser nästan bara svenskt, möjligtvis något anglosaxiskt eller norskt. Och så förutsätter det ju att jag faktiskt läser 30 böcker under året också... Eller egentligen 40 med tanke på föregående punkt.

Så, härmed finner jag läsåret 2015 invigt!

27 november 2014

Sämsta läsåret någonsin

Jag tror inte jag har läst så här lite sen jag lärde mig läsa som nyfrälst 4-åring. Att jag inte bloggar är en sak, men läsa!? 2014 har hittills 6 titlar avnjutits, jag är glad om det blir 10 innan året är slut. Optimistiskt tänkt kanske.

Nåja, jag tänkte försöka få till det här med att skriva igen. Jag saknar det och jag märker att jag fördummas när jag inte skriver under en lång tid, som nu. Läsa är jag riktigt sugen på faktiskt, det har bara råkat bli så att tv:n och mobilen fått orimligt många vinster i den dagliga strid om den sköra kvällstiden när barnen somnat och stallet är färdigt... Och ja, det är barn i plural numera. Den 1 oktober föddes nämligen vår dotter, som såklart är en av anledningarna till min minskade bokkonsumtion. I gengäld odlar storebror ett alldeles gigantiskt intresse för böcker, bokstäver och siffror, så för familjen i stort går det nog på ett ut.

Jag tänkte dock försöka att recensera åtminstone några av de böcker jag läst under året och även skriva lite om en e-bokstjänst som jag testat alldeles nyligen. När det nu blir, det får vi se.

15 februari 2013

Glorifierande av sjukdom

Senaste gången jag var mer sjuk än lite småhängig, var i slutet på mars 2012. Snart ett år sedan. Detsamma gäller avkomman. När det gått så lång tid börjar jag se det här med att vara sjuk med alltför längtansfulla ögon. Jag ser framför mig hur jag är tillräckligt sjuk för att utan dåligt samvete kunna stanna i sängen hela dagen, men tillräckligt pigg för att sitta där uppallad med diverse kuddar, läsandes böcker och ha alla tänkbara goda drycker till hands. Möjligtvis kan jag behöva dutta med en näsduk under näsan någon gång i timmen eller så, men annars är det en tämligen fridfull bild.

Ha ha ha. De senaste veckorna har hela familjen varit sjuka, tack och lov efter varandra och inte samtidigt. När det så slutligen blev min tur påmindes jag om hur extremt sällan min idealiserade bild av att vara sjuk faktiskt inträffar. Istället har jag varit huttrat och svettats om vartannat, tvinnat in mig i sunkiga sängkläder och haft febriga drömmar. Kroppsligt har jag varit totalt utmattad då jag, förutom sedvanlig förkylning med tillhörande feber, också varit magsjuk och under flera dagar inte fått behålla något jag stoppat i mig. Intellektuellt sett har en mening varit fullgod vid två sammanhängande ord och att kunna fokusera blicken på någon form av längre text har varit en fullständig utopi.

Det är ganska skönt att vara på bättringsvägen, för även om tidsbristen är konstant när jag är frisk så finns i alla fall viljan. Den är värd mycket den med.

20 januari 2013

Seriesöndag: Hungerhuset av Loka Kanarp & Carl-Michael Edenborg

Två sörjande systrar och ett ödehus vars hunger är omättlig. Det är förutsättningen för denna bok och lät kanske inte i mina öron så himla imponerande. Överhuvudtaget är jag lite skeptisk till skräck i serieformat, jag tycker sällan att jag blir berörd på det där kusliga sättet som filmer och böcker kan ingjuta i en. Därför är jag glad att jag plockade upp Hungerhuset på bibblan, för plötsligt blickar jag mot en helt ny genre som jag tror att jag kommer gilla. Mycket.

Elsas och Fredrikes mamma har precis avlidit och eftersom pappan sitter i fängelse hamnar systrarna i fosterhem. Fosterföräldrarna behandlar dem inte direkt illa, men kommer med små verbala tjuvnyp både nu och då. Tjuvnyp som kanske inte är så farliga för en utomstående, men som slår ner hårt på någon som sörjer. Elsa, som är äldst av systrarna, är den som slår bakut först och tillsammans med Fredrike ger hon sig ut i skogen. Där stöter de på ett ödelagt hus, ett av flera hus som man enligt de vuxna inte talar om. Nyfiket undersöker de kåken närmare, något som huset själv länge väntat på att någon ska göra...

Jag tycker verkligen om Lokas avskalade tecknarstil i den här boken. Uppbyggnaden av bilderna med olika ljusskalor, vilket framsidan exemplifierar på ett tydligt sätt, gör verkligen sitt till att historien är så pass ruggig som den är. Stilen ger också bilderna djup, men tyvärr kan jag sakna lite djup hos karaktärerna. Överlag en riktigt bra historia, dock med ett undantag. Slutet! Varför!? Med en så genuin uppbyggnad och så bara raseras det...  Inte ens blinkningen till Lokas tidigare verk kan riktigt lindra mina känslor för hur slutet behandlas. Synd.