Det fördolda av Michael Hjorth och Hans Rosenfeldt

Jag har en tid haft lite problem med att hitta läsflyt, antagligen beror det mestadels på att jag företrädelsevis läser i sängen innan jag ska sova och att jag numera inte vågar tända läslampan när mitt barn har somnat. Således behövde jag något relativt lättuggat och jag behövde det i e-boksform - räddningen vid brist på läslampa! Jag snodde helt sonika Paddan i familjen och surfade in på bibliotekets e-boksida. Jag hade i förväg läst en del positiva recensioner av Det fördolda och eftersom en uppföljare är i ropet var jag heller inte rädd för den omskrivna cliff-hangern. Ett klick och sen var den hemma.

Boken utspelar sig i Västerås där en ung kille försvinner och sedemera påträffas död. En riksomfattande mordutredningsgrupp kallas in och givetvis uppstår vissa slitningar mellan denna grupp och lokalpolisen. Psykologen och profileraren Sebastian Bergman har tidigare arbetat i nämnda grupp och råkar av en händelse bli insyltad i mordutredningen. Ja, egentligen är det inte direkt någon slump. Han behöver polisens register av personliga skäl och snackar därför till sig en plats i utredningen, trots att ingen egentligen vill ha honom där. Och han kopplar inte precis på den stora charmen för att någon ska ändra inställning till honom heller.

Den här boken tycker jag har sin styrka i porträtten av de mer aviga figurerna. Även om Sebastian retar mig en hel del, har jag förståelse för hur han fungerar som person. Hans problematik med bland annat sexmissbruk skildras på ett sätt som jag köper, det är inte lätt att få till män som är guds gåva till kvinnligheten på ett trovärdigt sätt men det är något som verkligen lyckas här. Likaså sympatiserar jag starkt med den lokalpolis som begår misstag på misstag som visar sig vara ödesdigra, både för honom som person och för hans karriär. Å ena sidan skulle man kunna se honom som en riktig skitstövel, men jag tycker han görs väldigt mänsklig. Inte rakt igenom korkad, inte rakt igenom ond, men en ganska vanlig typ som det inte går så bra för.

Tyvärr gör själva mordhistorien mig alldeles sömnig. Inblandade anhöriga och misstänkta beter sig i mina ögon väldigt märkligt och jag känner aldrig att jag blir särskilt engagerad i att få reda på vem mördaren är. Och varför måste alla städer mindre än Stockholm skildras som små, sömniga och att alla som växt upp där, flyttat därifrån och "lyckats" med sina liv är så avigt inställda till dem att de inte kan stanna en minut längre än nödvändigt? Jag kan bara känna att jag har läst det förr, många gånger, och skulle som omväxling gärna läsa lite om hemvändarnostalgi där människor känner värme för sin uppväxtort.

Gällande språket så är det funktionellt för historien, men inget jag gör vågen över. Något som däremot verkligen retar upp mig är att författarna inte styckeindelar ordentligt. Istället är det fler än en gång då en helt ologisk person dyker upp i ett rum och det tar flera rader innan jag begriper att ett scenbyte har skett utan att jag uppmärksammats på det. Jag förstår inte greppet alls, tycker enbart det är fult, obekvämt och helt utan mening i den här historien. Det kan absolut finnas böcker där det finns poänger med att vara sparsam med radbrytningarna, men denna är definitivt inte en av dem. Enbart dålig service till mig som läsare.

Det blir totalt ett ganska ljummet omdöme till Det fördolda, boken har riktiga styrkor på sina håll men också riktiga svagheter. Antagligen kommer jag läsa uppföljaren medan jag har den här i färskt minne, men om inte uppföljaren redan varit utkommen  hade jag nog inte lagt någon mer energi på denna serie.

Bokrean, har den gått obemärkt förbi?

Nej, naturligtvis inte. Men min sammanställning över olästa böcker som jag äger dämpade ha-begäret en hel del. Dessutom tycker jag det är ett jäkla oskick att inte längre skicka ut några reakataloger, åtminstone inte till oss lantisar. Jag hämtade mig en katalog hos den lokala bokhandeln, men är annars hänvisad till nätet. Och det är verkligen inte samma sak att bläddra i en katalog på datorn som att faktiskt ha den i handen. Minus redan där alltså. Ganska många trevliga titlar i mitt tycke, men inte direkt till några fyndpriser. När böckerna kostar över hundra spänn tycker jag man borde skämmas för att sätta ut dem som reatitlar... Kom igen när man får en hel kasse böcker för det priset liksom.

Så trots en kortare visit i lokala bokhandeln på själva startdagen av rean, har jag (ännu) inget köpt. Mest sugen blev jag på några av nätbokhandlarnas titlar, men när det är rea skulle jag hellre stötta några av de fysiska bokhandlar som faktiskt finns kvar. Således - inget köpt alls, inte ens beställt. Jag håller nog fast vid mitt läs 3 för 1 och i så fall har jag en del läsning kvar innan jag får köpa mig någon ny bok. Kanske blir det då en reabok, men det känns som det lika gärna kan bli någon till ett äkta reapris. Det vill säga på loppis.

Mats kamp av Mats Jonsson

Så har jag äntligen satt tänderna i en av mina julklappsböcker. Jag är ganska ny på det här med grafiska romaner, har läst både samhällskritik av Liv Strömqvist och en del fantasyinriktade serier i vuxen ålder, med varierande tycke. Detta är dock första gången jag läser någon slags biografi i det formatet och hade väl vissa skeptiska funderingar kring hur det skulle fungera.

Till en början får jag mina farhågor bekräftade, serien är svart-vit och jag är genuint dålig på att hålla isär karaktärer. I vanliga romaner är det ett problem och i grafiska romaner kan det bli ett jätteproblem om inte karaktärerna är tillräckligt karaktäristiska, om ni förstår vad jag menar. Lägg därtill en miljö med noll identifikationsfaktorer (Stockholms innerstad, indie-pop och uteliv) och näää. Inget för mig. Men...

...sen blir det plötsligt dags att bilda familj och identifikationsfaktorernas ökning rör sig mot oändligheten. Jag blev förälder för första gången för fyra månader sen, självklart är graviditet, förlossning och småbarnstid något som är högaktuellt för mig. Det är dock inte bara igenkänningsfaktorn som gör det hela intressant. Författaren skapar ett så ful-fint porträtt över sin familj och sitt liv. Ett porträtt som skildrar allt det vackra, kärleken till både sin fru och sin dotter, men också det mindre vackra i vardagen när man tappar bort varandra, när omständigheter som arbete, räntor eller en inte längre aktuell adress försvårar familjelyckan.

För mig är det alldeles obegripligt hur han lyckas skriva så utelämnande, men ändå respektfullt. Bland det svåraste med att skriva en självbiografi måste vara just att nära anhöriga kommer bli sårade på ett eller annat sätt. När det gäller Mats Kamp har jag dock svårt att se att hans dotter kommer ha något annat än glädje av boken när hon blir mogen nog att läsa den.

Ja, jag är alldeles tagen. Nog för att jag är en omläsare av rang, men det är ovanligt att jag läser om väldigt tätt inpå första upplevelsen av en bok. Efter att jag läst ut Mats kamp gick jag dock direkt till biblioteket och lånade den föregående Hey Princess och därefter läste jag Mats kamp ännu en gång. Fortfarande rörd. Är inte detta en rekommendation vet jag inte vad som är det. Läs!

The Ghost and the Goth av Stacey Kade

Alona Dare är skolans mest populära och eftertraktade tjej. Hon har allt man kan önska sig; status, utseende, kompisar och pojkvän. Alona dör dock i en bussolycka, men verkar dömd att stanna i form av ett spöke. De första dagarna finner hon det roande att se hur hon sörjs och hur mycket hon har betytt för så många, men ganska snart börjar det bli obehagligt. Från att ha stått i centrum kan hon helt plötsligt se allt, men ingen ser henne.

Ingen förutom Will Killian som har den ovanliga, och inte helt oproblematiska, förmågan att se de spöken som inte gått vidare till vad nu livet efter detta har att erbjuda. Denna förmåga gör att han anses som konstig, knäpp, psykiskt sjuk och han är helt enkelt långt ifrån Alonas vanliga umgängeskrets. Ändock har hon inte särskilt mycket annat att välja på än att söka hans hjälp.

Boken är den första i en trilogi (såklart, i dessa dagar är väl allt annat otänkbart...) och är skriven så att vartannat kapitel växlar mellan ömsom Alona och ömsom Will som berättare. Tyvärr är den bitvis skriven i en mästrande ton riktad mot läsaren, något jag är allergisk mot bortsett från om det är i brevform. Huvudkaraktärerna är såklart ytterligheternas ytterligheter och så stereotypa att de är tråkiga.

Det jag gillar med boken är hur det övernaturliga beskrivs i relativt rimliga ordalag, hur Will uppfattas av sin omgivning och problemen med detta känns helt naturliga. Tyvärr förlåter inte detta lilla glädjeämne att boken är skriven med ett uselt språk, karaktärer som både är ointressanta och ologiska och en handling som är seg som sirap.

Jag älskar vanligtvis detaljerade beskrivningar, vill näst intill ha en handling i realtid och inte att det hoppas över en massa som sedan återberättas. Jag har blivit mer förlåtande kring detta med åren, men när varje mosaiksten i skolans entréhall beskrivs, när dialogerna endast är ytliga, käbbliga och inte för handlingen framåt alls... Ja, till och med jag har fått en överdos nu.

Lägg helt enkelt din tid på något annat än att läsa The Ghost and the Goth, det är mitt råd.