Du och jag och vi av Pia Hagmar

Äntligen! En roman för vuxna som har stallmiljön som central punkt, som jag har väntat! Av någon anledning tas inte en av de största kvinnodominerade arenorna på allvar, att någon över 12 år skulle vilja läsa en hästbok verkar inte finnas i förlagsvärldens medvetande. Jag är därför så himla glad att Pia Hagmar, författare till bland annat de populära barnböckerna om Klara, tagit tag i saken och nu gett ut boken Du och jag och vi.

Genom berättelsen får vi följa fyra väldigt olika kvinnor. Lisbeth är självsäker, har aldrig behövt välja utan alltid blivit vald. Hon har ett arbete som försäljare i en exklusiv klädbutik, vilket både medför stort ansvar och intresse för det yttre. Linn är en oansenlig och grå hemkunskapslärare, som ständigt kompenserar sitt dåliga samvete över att hon har häst genom att skämma bort resten av sin familj med fullständig markservice. Ellen är återhållsam med känslor, ja överhuvudtaget verkar hon inte bry sig särskilt mycket om någon annan. Snobbig säger de andra och tydligen rik nog att inte behöva jobba. Snygg är hon också, som om det inte räckte ändå. Annika är häftig till både humör och sätt, drar sig aldrig för att säga vad hon tycker, men är också sliten efter ett långt yrkesliv inom vården. Så noga med saker och ting är hon inte heller, men hon försöker. Dessa fyra kvinnor skulle antagligen aldrig träffa på varandra om det inte vore för det gemensamma hästintresset. Samtliga delar nämligen stall med allt vad det innebär.

Boken har enligt författaren inspirerats av internetforumet Bukefalos där jag själv är en flitig besökare. Visst känner jag igen diskussionerna och de olika viljorna, på sätt och vis blir handlingen väldigt förutsägbar för min del just på grund av det. Men det är ändå så intressant att läsa om hur hästintresset inverkar på övriga livet på olika sätt för olika människor. Hur det blir ett väl använt påtrycksmedel, både uttalat och outtalat, men också hela livshållningen i förhållande till hästägandet.

I första hand skulle dock inte jag kalla det här för en hästbok, utan en relationsroman med stallet som nav. Jag tror därför att man med mycket nöje kan läsa den även med ett svalare förhållande till hästvärlden. Dessutom är det en viktig bok feministiskt sett. Starka kvinnor, var finns de om inte i stallet? Det är verkligen för mig helt obegripligt att det temat så länge varit helt osynligt i vuxenlitteraturen.