Fortfarande Alice av Lisa Genova

Alice är 50 år gammal och jobbar som lingvistikprofessor vid Harvard. Hon är lyckligt gift med en man som, liksom hon själv, brinner för och älskar sitt jobb. De har tre vuxna barn och livet känns enkelt och relativt bekymmersfritt. Förutom att klimakteriet börjar göras sig påmint, Alice tappar ord och känner sig lite glömsk i vardagen. En dag när hon är ute och joggar minns hon plötsligt inte hur hon ska ta sig hem, trots att hon är på en välkänd plats inte långt hemifrån. Skräcken griper på allvar tag i henne och hon söker hjälp. Diagnosen blir tidig Alzheimer, obotligt, definitivt och utplånande av allt det som definierar Alice som person.

Vi får följa Alice från de första symtomen och diagnostisering. När hon tar till sig sjukdomen fullt ut kommer tankarna. Hur får man ihop vardagen? Går det att fortsätta att arbeta? Hur länge kommer Alice vara Alice och vad är egentligen ett värdigt liv? För att inte tala om den stora skräcken, att inte längre känna igen sin familj. Går det att planera för ett framtida jag utan något bestående närminne? I ganska snabb takt blir hon sämre och det medför förändringar både i relationen till sig själv och till sin omgivning.

Boken är så oerhört skickligt skriven att jag är alldeles tagen. Vilken debut (för ja, det är författarens debut)! Den är så realistisk, tankarna så naturliga, men ändå så fruktansvärd. Jag tänker inte avslöja vad som händer, men även om jag njöt av läsningen funderade jag en hel del på hur berättelsen skulle sluta. Det finns trots allt ett ganska begränsat antal slutscenarier, några ganska otroliga och några ganska ovärdiga. Kort sagt var jag lite orolig för en förstörd helhetsupplevelse, men det hade jag inte alls behövt vara. Istället tar jag tryggt Lisa Genovas hand och följer henne vidare genom hennes författarskap, samtidigt som jag sätter upp en ny bok på listan över de bästa jag har läst - någonsin! Inga skyhöga förväntningar på hennes övriga böcker, nej då.

Passande nog läste jag ut den i samband med Halloween, för det här är verkligen skräck när den är som värst. Att som akademiker, eller för all del allmänt läsande person, sakta men säkert förlora språket. Att som person inte kunna minnas allt det som gör mig till just mig, alla mina minnen, mina vänner, min familj. Det är saker som gör mig mer rädd än vilket hemsökt hus på engelsk landsbygd som helst. Och, for the record, jag blir ganska mycket rädd även för hemsökta hus på engelsk landsbygd.

Om du inte läst den, gör det för jösse nam´!