Så har jag äntligen satt tänderna i en av mina julklappsböcker. Jag är ganska ny på det här med grafiska romaner, har läst både samhällskritik av Liv Strömqvist och en del fantasyinriktade serier i vuxen ålder, med varierande tycke. Detta är dock första gången jag läser någon slags biografi i det formatet och hade väl vissa skeptiska funderingar kring hur det skulle fungera.
Till en början får jag mina farhågor bekräftade, serien är svart-vit och jag är genuint dålig på att hålla isär karaktärer. I vanliga romaner är det ett problem och i grafiska romaner kan det bli ett jätteproblem om inte karaktärerna är tillräckligt karaktäristiska, om ni förstår vad jag menar. Lägg därtill en miljö med noll identifikationsfaktorer (Stockholms innerstad, indie-pop och uteliv) och näää. Inget för mig. Men...
...sen blir det plötsligt dags att bilda familj och identifikationsfaktorernas ökning rör sig mot oändligheten. Jag blev förälder för första gången för fyra månader sen, självklart är graviditet, förlossning och småbarnstid något som är högaktuellt för mig. Det är dock inte bara igenkänningsfaktorn som gör det hela intressant. Författaren skapar ett så ful-fint porträtt över sin familj och sitt liv. Ett porträtt som skildrar allt det vackra, kärleken till både sin fru och sin dotter, men också det mindre vackra i vardagen när man tappar bort varandra, när omständigheter som arbete, räntor eller en inte längre aktuell adress försvårar familjelyckan.
För mig är det alldeles obegripligt hur han lyckas skriva så utelämnande, men ändå respektfullt. Bland det svåraste med att skriva en självbiografi måste vara just att nära anhöriga kommer bli sårade på ett eller annat sätt. När det gäller Mats Kamp har jag dock svårt att se att hans dotter kommer ha något annat än glädje av boken när hon blir mogen nog att läsa den.
Ja, jag är alldeles tagen. Nog för att jag är en omläsare av rang, men det är ovanligt att jag läser om väldigt tätt inpå första upplevelsen av en bok. Efter att jag läst ut Mats kamp gick jag dock direkt till biblioteket och lånade den föregående Hey Princess och därefter läste jag Mats kamp ännu en gång. Fortfarande rörd. Är inte detta en rekommendation vet jag inte vad som är det. Läs!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar