Alona Dare är skolans mest populära och eftertraktade tjej. Hon har allt man kan önska sig; status, utseende, kompisar och pojkvän. Alona dör dock i en bussolycka, men verkar dömd att stanna i form av ett spöke. De första dagarna finner hon det roande att se hur hon sörjs och hur mycket hon har betytt för så många, men ganska snart börjar det bli obehagligt. Från att ha stått i centrum kan hon helt plötsligt se allt, men ingen ser henne.
Ingen förutom Will Killian som har den ovanliga, och inte helt oproblematiska, förmågan att se de spöken som inte gått vidare till vad nu livet efter detta har att erbjuda. Denna förmåga gör att han anses som konstig, knäpp, psykiskt sjuk och han är helt enkelt långt ifrån Alonas vanliga umgängeskrets. Ändock har hon inte särskilt mycket annat att välja på än att söka hans hjälp.
Boken är den första i en trilogi (såklart, i dessa dagar är väl allt annat otänkbart...) och är skriven så att vartannat kapitel växlar mellan ömsom Alona och ömsom Will som berättare. Tyvärr är den bitvis skriven i en mästrande ton riktad mot läsaren, något jag är allergisk mot bortsett från om det är i brevform. Huvudkaraktärerna är såklart ytterligheternas ytterligheter och så stereotypa att de är tråkiga.
Det jag gillar med boken är hur det övernaturliga beskrivs i relativt rimliga ordalag, hur Will uppfattas av sin omgivning och problemen med detta känns helt naturliga. Tyvärr förlåter inte detta lilla glädjeämne att boken är skriven med ett uselt språk, karaktärer som både är ointressanta och ologiska och en handling som är seg som sirap.
Jag älskar vanligtvis detaljerade beskrivningar, vill näst intill ha en handling i realtid och inte att det hoppas över en massa som sedan återberättas. Jag har blivit mer förlåtande kring detta med åren, men när varje mosaiksten i skolans entréhall beskrivs, när dialogerna endast är ytliga, käbbliga och inte för handlingen framåt alls... Ja, till och med jag har fått en överdos nu.
Lägg helt enkelt din tid på något annat än att läsa The Ghost and the Goth, det är mitt råd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar