Jag saknar att prata om böcker. Jag har inte lyckats hitta någon bokcirkel på nära håll, det är i princip enbart genom bloggar (min och andras) som jag ventilerar det här med läsning, böcker, författarskap etc etc. Min tanke var därför att det kunde vara kul att följa en podd eller ett radioprogram som bokcirklar. Av en händelse så cirklade Lundströms bokradio just om Blonde 2012. Det är just det som gjort att jag slutligen fått tummen ur.
Första delen handlar om flickan Norma Jean, hon som så småningom ska komma att bli ikonen Monroe. Den handlar om en barndom som präglas av den instabilitet som en missbrukande förälder ofta innebär. Norma Jean älskar sin mamma på det vis som barn gör och Gladys älskar i sin tur sin dotter. Men hon är nyckfull, sliten av det hårda arbete som hon utför i nedre skikten av Hollywoods filmbransch och väldigt bitter. Hennes ständiga svek mot Norma Jean skär i hjärtat. Fadern finns inte med i bilden, men upphöjs på ett sätt som gör att han trots sin frånvaro i högre grad följer Norma Jean genom livet än vad modern gör.
Det är en oerhört stark och gripande uppväxtskildring där jag har svårt att värja mig för den smärta många av barnen utsätts för. Min oro gällande fakta kontra fiktion visade sig vara tämligen överdriven, då det tydligt märks att det just är en roman där detaljerna är fritt fabulerade. Många delar är säkert förankrade i verkliga händelser och skeenden, men än så länge har jag ingen särskild önskan om att ta reda på vad som är vad.
Jag gillar den fördjupning som radiocirkeln sedan ger. De som diskuterar är Carin Mannheimer, för mig mest känd som storläsande mamma till Anna Mannheimer men såklart så mycket mer i och med hennes tv-produktioner och författarskap, Jan Guillou och Åsa Linderborg, som väl inte behöver närmare presentationer. De diskuterar hantverket på ett sätt som känns ganska främmande för mig som inte är skrivande, åtminstone inte skönlitterärt, och jag tycker det är kul hur de ger sitt erkännande för JCO. Bilden av henne som författare är för mig väldigt tudelad, då hon å ena sidan alltid kommer på tal när det ska spekuleras nobelpris men å andra sidan nästintill är bespottad som alltför produktiv och ojämn i sin kvalitet. Jag är medveten om att Blonde anses vara hennes mästerverk och hittills gillar jag mycket. Ändå uppmärksammade jag samma sak som Jan Guillou, nämligen de ytterst märkliga och långsökta metaforer hon gör här och var. Väldigt intressant teori om att det är ett medvetet grepp, jag blir nyfiken på vad anledningen till det skulle kunna vara?
Så här efter första etappen känns det som ett lyckat koncept, så nu ska jag ivrigt läsa vidare för att få följa den tonåriga Norma Jean. Det är allt en bit kvar innan allt tar slut.
