Seriesöndag: Hungerhuset av Loka Kanarp & Carl-Michael Edenborg

Två sörjande systrar och ett ödehus vars hunger är omättlig. Det är förutsättningen för denna bok och lät kanske inte i mina öron så himla imponerande. Överhuvudtaget är jag lite skeptisk till skräck i serieformat, jag tycker sällan att jag blir berörd på det där kusliga sättet som filmer och böcker kan ingjuta i en. Därför är jag glad att jag plockade upp Hungerhuset på bibblan, för plötsligt blickar jag mot en helt ny genre som jag tror att jag kommer gilla. Mycket.

Elsas och Fredrikes mamma har precis avlidit och eftersom pappan sitter i fängelse hamnar systrarna i fosterhem. Fosterföräldrarna behandlar dem inte direkt illa, men kommer med små verbala tjuvnyp både nu och då. Tjuvnyp som kanske inte är så farliga för en utomstående, men som slår ner hårt på någon som sörjer. Elsa, som är äldst av systrarna, är den som slår bakut först och tillsammans med Fredrike ger hon sig ut i skogen. Där stöter de på ett ödelagt hus, ett av flera hus som man enligt de vuxna inte talar om. Nyfiket undersöker de kåken närmare, något som huset själv länge väntat på att någon ska göra...

Jag tycker verkligen om Lokas avskalade tecknarstil i den här boken. Uppbyggnaden av bilderna med olika ljusskalor, vilket framsidan exemplifierar på ett tydligt sätt, gör verkligen sitt till att historien är så pass ruggig som den är. Stilen ger också bilderna djup, men tyvärr kan jag sakna lite djup hos karaktärerna. Överlag en riktigt bra historia, dock med ett undantag. Slutet! Varför!? Med en så genuin uppbyggnad och så bara raseras det...  Inte ens blinkningen till Lokas tidigare verk kan riktigt lindra mina känslor för hur slutet behandlas. Synd.

Konsten att vara kvinna av Caitlin Moran

Moran har tagit världen med storm genom sin moderna tolkning av feminism. Ett tag satt hon i alla tv-soffor och jag har sett boken i ett antal av bokbloggares bästa listor från 2012. Förväntningarna var således ordentligt uppskruvade när jag satte mig till rätta med Konsten att vara kvinna i min hand.

Med Caitlins eget liv som språngbräda får vi följa med på en lång rad olika aspekter av det här med att vara kvinna. Det handlar om den första mensen, viktnojor, idiotiskt mode, sexism på jobbet, att skaffa eller inte skaffa barn och varför män är intressanta även när de passerat 40 medan kvinnor anses oattraktiva av såväl arbetsmarknad som övrig omgivning. Allt är kryddat med en stor portion humor, hela boken har en väldigt skämtsam ton trots det underliggande allvaret.

Jag gillar verkligen tanken med den här boken. Moran skriver:

"Feminismen är för viktig för att vara en internetdiskussion bland akademiker."

Jag kan bara instämma. Feminismen måste bli folklig, det är i vardagen saker kan förändras och även om det är samhällsstrukturer som är problemet så består ju faktiskt samhället av individer. Det känns ofta som diskussionen blir alldeles för högtravande och kanske det är en av anledningarna till att så få idag vill kalla sig feminister. Men, för att återgå till boken, genomförandet fungerar inte alls för mig. Det är väldigt få ämnen, åsikter och insikter som känns nya eller ens aktuella. De stora problemen för min del är ändock följande;

• Humorn faller mig inte alls på läppen. Det är alldeles för många skämt av typ Tom Jones pungkulor och jag är sorgligt ointresserad av både kändisar och deras kön.
• Mitt ointresse för kändisar gör att all namedropping inte precis bidrar positivt till läsupplevelsen.
• Jag känner inte ens till hälften av referenserna, vare sig till band eller tv-program och därför förstår jag säkerligen inte hälften av skämten heller.
• Drogkulturen som de facto genomsyrar hela boken är helt främmande för mig och gör det svårt för mig att relatera till de bisarra situationer som hela tiden uppstår för att folk är höga.

Överlag känns den alltför brittisk för att vara riktigt aktuell här och jag har faktiskt lite svårt att förstå att boken har fått ett sånt genomslag här i Sverige, där det trots allt känns som det råder något skilda förhållanden. Det kunde ha fungerat bra ändå om den skrivits med lite finess, men den känns mest plump och inte särskilt rolig i mitt tycke. Agendan är viktig, så jag hoppas ändå att de som gillar humorn läser den och tar till sig. Själv är jag kanske för akademisk trots allt.