Världskrig Z av Max Brooks

Det har gått ett antal år sedan det största kriget i mänsklighetens historia utspelade sig. Ett globalt krig, ett världskrig. Kriget mot zombierna, även kallat Världskrig Z. Det vi får läsa är en lång rad intervjuer som ger pusselbit efter pusselbit till vår förståelse, från de första obegripliga utbrotten av döda som plötsligt kommer till liv till de avgörande slagen för återtagandet av planeten. De som intervjuas är en salig blandning av nyckelpersoner till varför förloppet fortskred som det gjorde, men de har alla gemensamt att de klarat sig, de är vid liv. Och då inte som en levande död.

Dystopier är verkligen min grej, Pestens tid av Stephen King kan vara den bästa bok jag läst. Jag är nog därför positiv redan innan jag ens börjat läsa. Greppet att låta intervjuer över enskilda personers erfarenheter spegla händelseförloppet är ovanligt lyckat och jag är full av beundran för författarens fantasi och förmåga att göra en så pass realistisk skildring som omfattar hela världen.

Men, för ja det finns men, det blir för långt! Inte för att jag har något mot långa böcker, tvärtom, men lite kill-your-darlings hade inte varit fel här. Vissa av intervjuerna tillförde inte så jättemycket och det blev helt enkelt för långrandigt för min smak. 100 färre sidor hade inte gjort mig något, men det kan eventuellt också bero på att jag inte är direkt nördig när det kommer sig till militära angelägenheter, vare sig prylar och krigsstrategier gör att jag går upp i brygga även om de i måttlig dos absolut är intressanta. Däremot hade jag hemskt gärna läst en hel bok om piloten som kraschar mitt i zombieland, min absoluta favoritintervju.

Researcharbetet för denna bok måste verkligen ha varit enormt, både vad det gäller rena fakta men också strategier med hela världen som bas. Var är det möjligt att söka skydd? Hur kommer olika länder att agera utifrån deras politiska läge? Var kommer de blodigaste slagen utspela sig? Jag är som sagt grymt imponerad över författaren ur detta hänseende. Lite mindre imponerad är jag av att inte lika omfattande arbete har lagts ner på att ge berättarrösterna egna personligheter. Nu är det förvisso en och samma person som är intervjuledare, men det är mer eller mindre transkriptioner vi får läsa och samtliga låter ungefär likadant oavsett plats i världen, oavsett befattning, oavsett roll i kriget. Lite tråkigt i en annars så trovärdig historia kan jag tycka.