Seriesöndag: Elin under havet av Sofia Malmberg

Inte för att skryta, men den här boken hade jag faktiskt beställt hem (ja till och med från att annat bibliotek!) till bibblan redan innan det tillkännagavs vilka som nominerats till Augustpriset 2012. Jag vet inte riktigt hur jag fick nys om den, men jag vet att det var omslaget som gjorde mig intresserad. När det gäller böcker är jag väldigt ytlig, annars inte så farligt.

Elin är en väldigt ensam individ. Åtminstone är det intrycket som ges då relationen till mamman skaver och dialog med andra, både vuxna och jämnåriga, i det närmast saknas. Via ett forum för kampsport får Elin kontakt med André som är tränare. Han lovar att hjälpa henne med privatundervisning för att hon så småningom ska kunna ingå i en träningsgrupp. Privatundervisningen övergår i övergrepp och den redan ensamma och nu nedbrutna Elin lämnas att läka på egen hand.

Det jag främst tycker om med Elin under havet är det faktum att övergreppet inte står i centrum, även om det såklart är av stor vikt för handlingen. Ofta tycker jag nästan att det gottas i detaljer och det hemska ska riktigt tryckas in i mig som läsare. Så är inte fallet alls här, övergreppet är väldigt subtilt skildrat och det är processen att bearbeta som istället är det centrala temat. Och effekten uteblir inte, det är både smärtsamt och till viss del sorgligt att följa med i den processen.

Boken är verbalt ganska fattig och mig stör det en del att så mycket är outtalat. Samtidigt kan jag se en poäng i det, för även den som har svårt att forcera större textmassor kan få ut väldigt mycket. Jag läste någonstans att man trodde den skulle fungera bra som diskussionsunderlag i exempelvis en skolklass och det instämmer jag i. Jag vill dock poängtera att den inte på något sätt ger intrycket att vara konstlat pedagogisk, vilket jag ofta får bilden av när någon beskriver en bok som ett bra diskussionsunderlag. Det här är en fint gjord berättelse med vackra talande bilder som står fint på egna ben utan att behöva degraderas till min fördomsfulla variant av pedagogiskt användbart skönlitterärt material.

Jag vill gärna visa exempel på hur den är tecknad, men också hur melankolisk den är. Det finns mängder med fina uppslag som skulle ha passat, men just det här gör att det knyter sig i magen på mig.

Även om jag inte tokälskar, så rekommenderar jag varmt alla som är nyfikna att läsa Elin under havet. Varför inte passa på innan det tillkännages om den blir en Augustprisvinnare?