Seriesöndag: Hungerhuset av Loka Kanarp & Carl-Michael Edenborg

Två sörjande systrar och ett ödehus vars hunger är omättlig. Det är förutsättningen för denna bok och lät kanske inte i mina öron så himla imponerande. Överhuvudtaget är jag lite skeptisk till skräck i serieformat, jag tycker sällan att jag blir berörd på det där kusliga sättet som filmer och böcker kan ingjuta i en. Därför är jag glad att jag plockade upp Hungerhuset på bibblan, för plötsligt blickar jag mot en helt ny genre som jag tror att jag kommer gilla. Mycket.

Elsas och Fredrikes mamma har precis avlidit och eftersom pappan sitter i fängelse hamnar systrarna i fosterhem. Fosterföräldrarna behandlar dem inte direkt illa, men kommer med små verbala tjuvnyp både nu och då. Tjuvnyp som kanske inte är så farliga för en utomstående, men som slår ner hårt på någon som sörjer. Elsa, som är äldst av systrarna, är den som slår bakut först och tillsammans med Fredrike ger hon sig ut i skogen. Där stöter de på ett ödelagt hus, ett av flera hus som man enligt de vuxna inte talar om. Nyfiket undersöker de kåken närmare, något som huset själv länge väntat på att någon ska göra...

Jag tycker verkligen om Lokas avskalade tecknarstil i den här boken. Uppbyggnaden av bilderna med olika ljusskalor, vilket framsidan exemplifierar på ett tydligt sätt, gör verkligen sitt till att historien är så pass ruggig som den är. Stilen ger också bilderna djup, men tyvärr kan jag sakna lite djup hos karaktärerna. Överlag en riktigt bra historia, dock med ett undantag. Slutet! Varför!? Med en så genuin uppbyggnad och så bara raseras det...  Inte ens blinkningen till Lokas tidigare verk kan riktigt lindra mina känslor för hur slutet behandlas. Synd.