Seriesöndag: Hungerhuset av Loka Kanarp & Carl-Michael Edenborg

Två sörjande systrar och ett ödehus vars hunger är omättlig. Det är förutsättningen för denna bok och lät kanske inte i mina öron så himla imponerande. Överhuvudtaget är jag lite skeptisk till skräck i serieformat, jag tycker sällan att jag blir berörd på det där kusliga sättet som filmer och böcker kan ingjuta i en. Därför är jag glad att jag plockade upp Hungerhuset på bibblan, för plötsligt blickar jag mot en helt ny genre som jag tror att jag kommer gilla. Mycket.

Elsas och Fredrikes mamma har precis avlidit och eftersom pappan sitter i fängelse hamnar systrarna i fosterhem. Fosterföräldrarna behandlar dem inte direkt illa, men kommer med små verbala tjuvnyp både nu och då. Tjuvnyp som kanske inte är så farliga för en utomstående, men som slår ner hårt på någon som sörjer. Elsa, som är äldst av systrarna, är den som slår bakut först och tillsammans med Fredrike ger hon sig ut i skogen. Där stöter de på ett ödelagt hus, ett av flera hus som man enligt de vuxna inte talar om. Nyfiket undersöker de kåken närmare, något som huset själv länge väntat på att någon ska göra...

Jag tycker verkligen om Lokas avskalade tecknarstil i den här boken. Uppbyggnaden av bilderna med olika ljusskalor, vilket framsidan exemplifierar på ett tydligt sätt, gör verkligen sitt till att historien är så pass ruggig som den är. Stilen ger också bilderna djup, men tyvärr kan jag sakna lite djup hos karaktärerna. Överlag en riktigt bra historia, dock med ett undantag. Slutet! Varför!? Med en så genuin uppbyggnad och så bara raseras det...  Inte ens blinkningen till Lokas tidigare verk kan riktigt lindra mina känslor för hur slutet behandlas. Synd.

Seriesöndag: Family Living: Den ostädade sanningen av Lotta Sjöberg

Ibland pratas det om diskbänksrealism och sällan har väl det ordet varit en så träffande beskrivning som på Family Living. Men det är med en rejäl portion humor som Lotta Sjöberg beskriver livet som småbarnsförälder, den ständiga tidsbristen, det ständiga dåliga samvetet och samtidigt den ständiga optimismen.

Den här boken har länge stått på min önskelista, men när jag besökte stadsbibblan i Stora Staden passade jag på att låna den på deras serieavdelning som faktiskt har ett helt okej utbud. Jag läste den i samband med serieutmaningen, men har först nu kommit mig för att blogga om den. Jag kan inte riktigt säga att jag visste vad jag skulle vänta mig, men det var en angenäm läsupplevelse. Boken består av en bild per sida eller per uppslag och varje bild ger ett perspektiv eller en situation ur vardagen. Sjöbergs teckningsstil passar mig väldigt väl, jag gillar att det är svartvitt och stora, tydliga och lättintagna bilder.


Bäst gillar jag delarna om Drömhuset och Det perfekta hemmet. Jag antar att det igenkänningsfaktorn som gör sitt till, för ett gäng år sen byggde jag och maken eget hus. Om vi är färdiga ännu? Givetvis inte.

Jag kan verkligen rekommendera den Family Living: Den ostädade sanningen, jag tror den tilltalar även de som inte är vana att läsa serier. Min mamma fiskade upp den en kväll, bläddrade lite i den och fastnade sedan totalt. Det är en bok att skratta högt åt och jag tror den skulle passa väldigt bra som presentbok, varför inte i inflyttningspresent?

2012:s utmaningar

Haha, vilket skämt! Fast meningen med att hoppa på utmaningar är för min del att bredda mitt läsande och ta tag i sånt som verkar intressant eller som jag funderat ett längre tag på. Och på sätt och vis fungerade det ju, även om jag inte på riktigt slutförde något...

När det gäller Ord och inga visors Strindbergutmaning gick jag ut hårt - och fastnade på första titeln. Jag tragglade och tragglade med novellsamlingen Från Fjärdingen och Svartbäcken, men tog mig aldrig igenom. Den var egentligen inte dålig, men jag hade hela tiden så mycket annat i huvudet att jag var tvungen att läsa om stora delar när jag väl återupptog den efter varje uppehåll. Inget riktigt rättvist sätt att ta sig an en bok och jag är inte avskräckt heller. Tvärtom kändes språket förvånande lättillgängligt. Biografiläsning och besök på Strindbergmuséet lockar även de fortfarande.

Sen var det Pocketlovers utmaning Tre på tre där jag skulle läsa tre novellsamlingar på tre månader. Jag läste nästan hela Båten av Nam Le, har bara den sista novellen kvar, och är faktiskt ganska nöjd med det. Den perfekte vännen är jag så sugen på att jag nog klarar av utan utmaning och den sista novellsamlingen Solskenet i munnen är som sagt kurslitteratur, så den läser jag nog i vilket fall. 

Serieutmaningen som Eli drog igång är väl den jag lyckats bäst med. Jag läste tre grafiska romaner (även om jag ännu bara bloggat om två av dem), dock absolut noll av dem jag i ursprungsinlägget meddelade att jag ämnade läsa... Istället blev det tre bibliotekslån, men det spelar inte så stor roll eftersom jag kom igång att läsa serier igen och det är härligt!

Nu städar vi undan det här, ut med 2012 och in med 2013.

Seriesöndag: Vi håller på med en viktig grej av Sara Hansson

Den här boken grabbade jag på biblioteket enbart för att jag visste att det var en uppväxtskildring från någon som är i samma ålder som jag själv. Men det känns inte som en så stor chansning ändå, det är himla kul att läsa om 90-talet! Eller? Jag återkommer om detta.

Vi håller på med en viktig grej handlar om Sara som genom sin nyvunna kärlek för popgruppen Spice Girls träffar Rebecka. Rebecka är ett år äldre, går i sexan, och det känns givetvis oerhört häftigt och smått otroligt att hon vill vara kompis med Sara. Men det vill hon, de blir till och med bästisar.

Vi får följa Rebecka och Sara under den inledande perioden av frigörelse, tiden då man i ena sekunden är stor och borde få sätta sina egna regler för att i nästa vara liten och rädd med stort behov av trygga föräldrar. Det är oerhört träffande, för även om jag inte var fullt så dramatiskt lagd som Sara så fanns känslorna där. Då när man är både barn och tonåring, varken barn eller tonåring. Träffande tycker jag även att föräldrarna porträtteras. Jag har aldrig tyckt att vare sig mina eller kompisars föräldrar har varit särskilt pinsamma, men däremot vet jag flera som varit riktigt jobbiga på precis samma sätt som Saras pappa är. Å vad jag hoppas att jag och min make motstår den där putslustiga humorn över saker som betyder liv eller död för våra barn.

En annan stark identifikationsfaktor är bästisrelationen. Det är faktiskt riktigt bra skildrat, för trots att Sara både åker på klassresa och har vanliga tråkiga skoldagar finns ingen dialog med någon annan kompis med. Och precis så var det ju, den där bästisen som man delade allt med, som man hängde upp sitt liv på, den var viktigare än allt!

Förutom allt jag tidigare nämnt är Vi håller på.... fullsmetad med tidsmarkörer från klädsel (puffiga dunjackor, platåskor) till godispulvret som smattrar på tungan. Jag funderar på om den är lika bra, lika träffande, för någon som inte är jämngammal med mig och författaren. Förvisso förändras nog inte sättet att tänka så radikalt från år till år, men det är ändå helheten som gör den här boken. Den fångar dialogen, den fångar girlpower, den fångar tidstypisk lyx; att ha trådlös telefon och kunna köpa juice som inte behöver blandas med vatten. Alla som känner att de tillhör min tidsålder kan jag varmt rekommendera att läsa och av alla övriga hoppas jag att någon läser och kan meddela mig om den håller för er med. Snälla?

Seriesöndag: Elin under havet av Sofia Malmberg

Inte för att skryta, men den här boken hade jag faktiskt beställt hem (ja till och med från att annat bibliotek!) till bibblan redan innan det tillkännagavs vilka som nominerats till Augustpriset 2012. Jag vet inte riktigt hur jag fick nys om den, men jag vet att det var omslaget som gjorde mig intresserad. När det gäller böcker är jag väldigt ytlig, annars inte så farligt.

Elin är en väldigt ensam individ. Åtminstone är det intrycket som ges då relationen till mamman skaver och dialog med andra, både vuxna och jämnåriga, i det närmast saknas. Via ett forum för kampsport får Elin kontakt med André som är tränare. Han lovar att hjälpa henne med privatundervisning för att hon så småningom ska kunna ingå i en träningsgrupp. Privatundervisningen övergår i övergrepp och den redan ensamma och nu nedbrutna Elin lämnas att läka på egen hand.

Det jag främst tycker om med Elin under havet är det faktum att övergreppet inte står i centrum, även om det såklart är av stor vikt för handlingen. Ofta tycker jag nästan att det gottas i detaljer och det hemska ska riktigt tryckas in i mig som läsare. Så är inte fallet alls här, övergreppet är väldigt subtilt skildrat och det är processen att bearbeta som istället är det centrala temat. Och effekten uteblir inte, det är både smärtsamt och till viss del sorgligt att följa med i den processen.

Boken är verbalt ganska fattig och mig stör det en del att så mycket är outtalat. Samtidigt kan jag se en poäng i det, för även den som har svårt att forcera större textmassor kan få ut väldigt mycket. Jag läste någonstans att man trodde den skulle fungera bra som diskussionsunderlag i exempelvis en skolklass och det instämmer jag i. Jag vill dock poängtera att den inte på något sätt ger intrycket att vara konstlat pedagogisk, vilket jag ofta får bilden av när någon beskriver en bok som ett bra diskussionsunderlag. Det här är en fint gjord berättelse med vackra talande bilder som står fint på egna ben utan att behöva degraderas till min fördomsfulla variant av pedagogiskt användbart skönlitterärt material.

Jag vill gärna visa exempel på hur den är tecknad, men också hur melankolisk den är. Det finns mängder med fina uppslag som skulle ha passat, men just det här gör att det knyter sig i magen på mig.

Även om jag inte tokälskar, så rekommenderar jag varmt alla som är nyfikna att läsa Elin under havet. Varför inte passa på innan det tillkännages om den blir en Augustprisvinnare?

Seriesöndag på Bokumenterat

Första gången jag kom i kontakt med begreppet var när Jessica på Bokhora körde sitt seriesöndag. Där publicerade hon varje vecka ett nytt serierelaterat inlägg, oftast recensioner och ibland med tillhörande video. Tyvärr avslutades seriesöndagarna på Bokhora lite abrupt och har hittills inte tagits upp igen.

För några veckor sedan gjorde Bokstävlarna sin variant med en söndag fullspäckad med blogginlägg om just serier. Gillade mycket och insåg också hur mycket jag saknat de mysiga seriesöndagarna.

Så. Istället för att sitta och gnälla över bristen på regelbundna mysiga seriesöndagar tänkte jag försöka ta tag i det själv. Jag är ingen van serieläsare, men botaniserar gärna både i handeln och på bibblan, så något ska jag nog lyckas skrapa ihop. Det passar dessutom ypperligt ihop med serieutmaningen jag ju hoppade på i ett obetänksamt ögonblick.

Imorgon drar jag igång, då blir det recension av Elin under havet!

Jamen vi kör väl en till, visst?

Jag har läst en halv Strindberg och en halv novellsamling, så det börjar brinna lite i knutarna om jag ska klara av de utmaningar jag antagit under året. Därför känns det helt logiskt att delta i Elis serieutmaning, eller hur?

Att jag skulle ha tre olästa seriealbum hemma i högarna verkade helt rimligt. Efter att lite snabbt kikat över mina olästa böcker fann jag dessa:

• De fyra första Fables-albumen av Willingham m fl
• De två första albumen med Y: The Last Man av Vaughan m fl
• Persepolis av Marjane Satrapi
• Det är bara lite aids av Sara Granér
• Maus I & II av Art Spigelman

Alla har legat halvlästa/olästa lääänge, trots att samtliga verkar riktigt bra. Jag hoppar således på utmaningen med Maus och respektive första album i Fables och Y, men hoppas att jag faktiskt ska hinna och ha lust att läsa betydligt fler.

Mats kamp av Mats Jonsson

Så har jag äntligen satt tänderna i en av mina julklappsböcker. Jag är ganska ny på det här med grafiska romaner, har läst både samhällskritik av Liv Strömqvist och en del fantasyinriktade serier i vuxen ålder, med varierande tycke. Detta är dock första gången jag läser någon slags biografi i det formatet och hade väl vissa skeptiska funderingar kring hur det skulle fungera.

Till en början får jag mina farhågor bekräftade, serien är svart-vit och jag är genuint dålig på att hålla isär karaktärer. I vanliga romaner är det ett problem och i grafiska romaner kan det bli ett jätteproblem om inte karaktärerna är tillräckligt karaktäristiska, om ni förstår vad jag menar. Lägg därtill en miljö med noll identifikationsfaktorer (Stockholms innerstad, indie-pop och uteliv) och näää. Inget för mig. Men...

...sen blir det plötsligt dags att bilda familj och identifikationsfaktorernas ökning rör sig mot oändligheten. Jag blev förälder för första gången för fyra månader sen, självklart är graviditet, förlossning och småbarnstid något som är högaktuellt för mig. Det är dock inte bara igenkänningsfaktorn som gör det hela intressant. Författaren skapar ett så ful-fint porträtt över sin familj och sitt liv. Ett porträtt som skildrar allt det vackra, kärleken till både sin fru och sin dotter, men också det mindre vackra i vardagen när man tappar bort varandra, när omständigheter som arbete, räntor eller en inte längre aktuell adress försvårar familjelyckan.

För mig är det alldeles obegripligt hur han lyckas skriva så utelämnande, men ändå respektfullt. Bland det svåraste med att skriva en självbiografi måste vara just att nära anhöriga kommer bli sårade på ett eller annat sätt. När det gäller Mats Kamp har jag dock svårt att se att hans dotter kommer ha något annat än glädje av boken när hon blir mogen nog att läsa den.

Ja, jag är alldeles tagen. Nog för att jag är en omläsare av rang, men det är ovanligt att jag läser om väldigt tätt inpå första upplevelsen av en bok. Efter att jag läst ut Mats kamp gick jag dock direkt till biblioteket och lånade den föregående Hey Princess och därefter läste jag Mats kamp ännu en gång. Fortfarande rörd. Är inte detta en rekommendation vet jag inte vad som är det. Läs!