Seriesöndag: Family Living: Den ostädade sanningen av Lotta Sjöberg

Ibland pratas det om diskbänksrealism och sällan har väl det ordet varit en så träffande beskrivning som på Family Living. Men det är med en rejäl portion humor som Lotta Sjöberg beskriver livet som småbarnsförälder, den ständiga tidsbristen, det ständiga dåliga samvetet och samtidigt den ständiga optimismen.

Den här boken har länge stått på min önskelista, men när jag besökte stadsbibblan i Stora Staden passade jag på att låna den på deras serieavdelning som faktiskt har ett helt okej utbud. Jag läste den i samband med serieutmaningen, men har först nu kommit mig för att blogga om den. Jag kan inte riktigt säga att jag visste vad jag skulle vänta mig, men det var en angenäm läsupplevelse. Boken består av en bild per sida eller per uppslag och varje bild ger ett perspektiv eller en situation ur vardagen. Sjöbergs teckningsstil passar mig väldigt väl, jag gillar att det är svartvitt och stora, tydliga och lättintagna bilder.


Bäst gillar jag delarna om Drömhuset och Det perfekta hemmet. Jag antar att det igenkänningsfaktorn som gör sitt till, för ett gäng år sen byggde jag och maken eget hus. Om vi är färdiga ännu? Givetvis inte.

Jag kan verkligen rekommendera den Family Living: Den ostädade sanningen, jag tror den tilltalar även de som inte är vana att läsa serier. Min mamma fiskade upp den en kväll, bläddrade lite i den och fastnade sedan totalt. Det är en bok att skratta högt åt och jag tror den skulle passa väldigt bra som presentbok, varför inte i inflyttningspresent?

Bästa läsningen 2012

Här kommer min lista på bästa böcker 2012. Det är böcker jag har läst under året, de är alltså inte nödvändigtvis (eller ens särskilt ofta) utgivna 2012. Listan innehåller inga omläsningar, det är således enbart titlar jag läst för första gången under året.

1. Fortfarande Alice av Lisa Genova - Oerhört väl berättad historia om Alice som drabbas av tidig alzheimers. Jag var alldeles tagen och det var årets klart bästa läsning!
2. Mats kamp av Mats Jonsson - Självbiografisk grafisk roman om att bli förälder. Passade mig väldigt bra i tid, då jag själv var nybliven förälder, och är väldigt självutlämnande och känslosam.
3. Här ligger jag och blöder av Jenny Jägerfeld - Om Maja som sågar av sin tumme, men framför allt har en väldigt komplicerad relation till sin mamma. Fantastiskt bra ungdomsbok som vann Augustpriset 2010.
4. Ja till Liv! av Liv Strömquist - Ingen är så vass som Liv när det kommer till politisk satir, så är det bara.
5. Monsterbiff till middag? av Torbjörn Esping & Ylva Esping - Reportagebok om köttindustrin och Belgian Blues intåg på det svenska matbordet. Bra översikt, även om man läser den med ett lätt illamående.
6. Erebos av Ursula Poznanski - Om dataspelet Erebos som på något sätt får oroväckande stor makt över sina spelar även IRL. Väldigt spännande och välskriven om spelkultur och ungdomar.
7. Mörk jord av Belinda Bauer - Historien om pojken Steven som lever i en trasig familj är så tragisk att man bara vill gråta. Dessutom spänningslitteratur när den är som allra bäst.
8. Den tomma stolen av J K Rowling - Skvaller, lokalpolitik och ett persongalleri som får en att hämta andan en smula. Men åh vad jag gillade!
9. Du och jag och vi av Pia Hagmar - Äntligen! Hästboken för vuxna, som jag har väntat och 2012 tog Pia Hagmar tag i saken. Jag blev inte besviken!
10. Världskrig Z av Max Brooks - Fiktiv reportagebok om det stora kriget mot zombierna. Väl genomförd research och fantasifulla infallsvinklar gör detta till en mycket läsvärd bok.

Sammanfattningsvis var 2012 ett läsår med en hög lägsta nivå och med de tre översta på den här listan som riktiga toppar. Jag hoppas att 2013 håller stilen.

Inbox (1) av Daniel Glattauer

Egentligen skulle jag inte behöva skriva något eget om Inbox (1), för jag håller nästintill helt med Johanna L på Bokhora i hennes recension. Några rader ska jag dock plita ner tänkte jag.

Emmi mailar angående en tidningsprenumeration hon vill säga upp, men råkar skriva fel adress och mailet hamnar istället hos Leo. Efter ett par smärre förvecklingar inleds en mailväxling som är mycket underhållande att följa. Jag fnissar högt åt dialogen och det är faktiskt ganska spännande att lära känna någon enbart via en brevväxling. Jag har själv gjort det några gånger, jag träffade bland annat min make via en chatt, så igenkänningsfaktorn är ganska hög.

Men, men, men. Efter ungefär hundra sidor börjar det gå på tomgång. Istället för en intressant dialog tar nu ett ältande vid. Ältandet gäller huruvida de ska ses eller inte, hur det kommer påverka deras relation och hur det kommer att påverka deras övriga liv. Trovärdigt är förvisso scenariot enligt mina erfarenheter, men högst ointressant att följa. Jag ska inte avslöja vad som händer, men jag uppskattade inte heller slutet på boken. Tydligen finns det en uppföljare, som jag förvisso inte är särskilt sugen på att läsa i dagsläget men så småningom någon gång kanske.

En sak som stör mig lite i läsandet är att aldrig veta riktigt var i tid mailväxlingen utspelar sig. Det första mailet skickas den 15 januari, det är givet, men när det gäller alla följande mail anges endast hur lång tid som utspelat sig sen senast skickade mail. Ganska snart tappar jag bort mig gällande vilken årstid det är - Snart jul kanske? Mitt i sommaren? Nähä, inte det... - och jag gillar det inte särskilt mycket. Å andra sidan förstärks känslan av Emmis och Leos egna lilla bubbla där livet utanför inte spelar så stor roll, där tiden på året är underordnat hur lång tid som gått sedan ett nytt mail landade i inkorgen. För just den bubblan är väldigt skickligt skriven, åtminstone i början av boken.

Kort sagt är jag lite kluven till Inbox (1), men är du nyfiken så är den lättläst och jag skulle tro att man lätt kan avbryta när/om man känner att handlingen går utför.

Du och jag och vi av Pia Hagmar

Äntligen! En roman för vuxna som har stallmiljön som central punkt, som jag har väntat! Av någon anledning tas inte en av de största kvinnodominerade arenorna på allvar, att någon över 12 år skulle vilja läsa en hästbok verkar inte finnas i förlagsvärldens medvetande. Jag är därför så himla glad att Pia Hagmar, författare till bland annat de populära barnböckerna om Klara, tagit tag i saken och nu gett ut boken Du och jag och vi.

Genom berättelsen får vi följa fyra väldigt olika kvinnor. Lisbeth är självsäker, har aldrig behövt välja utan alltid blivit vald. Hon har ett arbete som försäljare i en exklusiv klädbutik, vilket både medför stort ansvar och intresse för det yttre. Linn är en oansenlig och grå hemkunskapslärare, som ständigt kompenserar sitt dåliga samvete över att hon har häst genom att skämma bort resten av sin familj med fullständig markservice. Ellen är återhållsam med känslor, ja överhuvudtaget verkar hon inte bry sig särskilt mycket om någon annan. Snobbig säger de andra och tydligen rik nog att inte behöva jobba. Snygg är hon också, som om det inte räckte ändå. Annika är häftig till både humör och sätt, drar sig aldrig för att säga vad hon tycker, men är också sliten efter ett långt yrkesliv inom vården. Så noga med saker och ting är hon inte heller, men hon försöker. Dessa fyra kvinnor skulle antagligen aldrig träffa på varandra om det inte vore för det gemensamma hästintresset. Samtliga delar nämligen stall med allt vad det innebär.

Boken har enligt författaren inspirerats av internetforumet Bukefalos där jag själv är en flitig besökare. Visst känner jag igen diskussionerna och de olika viljorna, på sätt och vis blir handlingen väldigt förutsägbar för min del just på grund av det. Men det är ändå så intressant att läsa om hur hästintresset inverkar på övriga livet på olika sätt för olika människor. Hur det blir ett väl använt påtrycksmedel, både uttalat och outtalat, men också hela livshållningen i förhållande till hästägandet.

I första hand skulle dock inte jag kalla det här för en hästbok, utan en relationsroman med stallet som nav. Jag tror därför att man med mycket nöje kan läsa den även med ett svalare förhållande till hästvärlden. Dessutom är det en viktig bok feministiskt sett. Starka kvinnor, var finns de om inte i stallet? Det är verkligen för mig helt obegripligt att det temat så länge varit helt osynligt i vuxenlitteraturen.

Seriesöndag: Vi håller på med en viktig grej av Sara Hansson

Den här boken grabbade jag på biblioteket enbart för att jag visste att det var en uppväxtskildring från någon som är i samma ålder som jag själv. Men det känns inte som en så stor chansning ändå, det är himla kul att läsa om 90-talet! Eller? Jag återkommer om detta.

Vi håller på med en viktig grej handlar om Sara som genom sin nyvunna kärlek för popgruppen Spice Girls träffar Rebecka. Rebecka är ett år äldre, går i sexan, och det känns givetvis oerhört häftigt och smått otroligt att hon vill vara kompis med Sara. Men det vill hon, de blir till och med bästisar.

Vi får följa Rebecka och Sara under den inledande perioden av frigörelse, tiden då man i ena sekunden är stor och borde få sätta sina egna regler för att i nästa vara liten och rädd med stort behov av trygga föräldrar. Det är oerhört träffande, för även om jag inte var fullt så dramatiskt lagd som Sara så fanns känslorna där. Då när man är både barn och tonåring, varken barn eller tonåring. Träffande tycker jag även att föräldrarna porträtteras. Jag har aldrig tyckt att vare sig mina eller kompisars föräldrar har varit särskilt pinsamma, men däremot vet jag flera som varit riktigt jobbiga på precis samma sätt som Saras pappa är. Å vad jag hoppas att jag och min make motstår den där putslustiga humorn över saker som betyder liv eller död för våra barn.

En annan stark identifikationsfaktor är bästisrelationen. Det är faktiskt riktigt bra skildrat, för trots att Sara både åker på klassresa och har vanliga tråkiga skoldagar finns ingen dialog med någon annan kompis med. Och precis så var det ju, den där bästisen som man delade allt med, som man hängde upp sitt liv på, den var viktigare än allt!

Förutom allt jag tidigare nämnt är Vi håller på.... fullsmetad med tidsmarkörer från klädsel (puffiga dunjackor, platåskor) till godispulvret som smattrar på tungan. Jag funderar på om den är lika bra, lika träffande, för någon som inte är jämngammal med mig och författaren. Förvisso förändras nog inte sättet att tänka så radikalt från år till år, men det är ändå helheten som gör den här boken. Den fångar dialogen, den fångar girlpower, den fångar tidstypisk lyx; att ha trådlös telefon och kunna köpa juice som inte behöver blandas med vatten. Alla som känner att de tillhör min tidsålder kan jag varmt rekommendera att läsa och av alla övriga hoppas jag att någon läser och kan meddela mig om den håller för er med. Snälla?

Fortfarande Alice av Lisa Genova

Alice är 50 år gammal och jobbar som lingvistikprofessor vid Harvard. Hon är lyckligt gift med en man som, liksom hon själv, brinner för och älskar sitt jobb. De har tre vuxna barn och livet känns enkelt och relativt bekymmersfritt. Förutom att klimakteriet börjar göras sig påmint, Alice tappar ord och känner sig lite glömsk i vardagen. En dag när hon är ute och joggar minns hon plötsligt inte hur hon ska ta sig hem, trots att hon är på en välkänd plats inte långt hemifrån. Skräcken griper på allvar tag i henne och hon söker hjälp. Diagnosen blir tidig Alzheimer, obotligt, definitivt och utplånande av allt det som definierar Alice som person.

Vi får följa Alice från de första symtomen och diagnostisering. När hon tar till sig sjukdomen fullt ut kommer tankarna. Hur får man ihop vardagen? Går det att fortsätta att arbeta? Hur länge kommer Alice vara Alice och vad är egentligen ett värdigt liv? För att inte tala om den stora skräcken, att inte längre känna igen sin familj. Går det att planera för ett framtida jag utan något bestående närminne? I ganska snabb takt blir hon sämre och det medför förändringar både i relationen till sig själv och till sin omgivning.

Boken är så oerhört skickligt skriven att jag är alldeles tagen. Vilken debut (för ja, det är författarens debut)! Den är så realistisk, tankarna så naturliga, men ändå så fruktansvärd. Jag tänker inte avslöja vad som händer, men även om jag njöt av läsningen funderade jag en hel del på hur berättelsen skulle sluta. Det finns trots allt ett ganska begränsat antal slutscenarier, några ganska otroliga och några ganska ovärdiga. Kort sagt var jag lite orolig för en förstörd helhetsupplevelse, men det hade jag inte alls behövt vara. Istället tar jag tryggt Lisa Genovas hand och följer henne vidare genom hennes författarskap, samtidigt som jag sätter upp en ny bok på listan över de bästa jag har läst - någonsin! Inga skyhöga förväntningar på hennes övriga böcker, nej då.

Passande nog läste jag ut den i samband med Halloween, för det här är verkligen skräck när den är som värst. Att som akademiker, eller för all del allmänt läsande person, sakta men säkert förlora språket. Att som person inte kunna minnas allt det som gör mig till just mig, alla mina minnen, mina vänner, min familj. Det är saker som gör mig mer rädd än vilket hemsökt hus på engelsk landsbygd som helst. Och, for the record, jag blir ganska mycket rädd även för hemsökta hus på engelsk landsbygd.

Om du inte läst den, gör det för jösse nam´!

Seriesöndag: Elin under havet av Sofia Malmberg

Inte för att skryta, men den här boken hade jag faktiskt beställt hem (ja till och med från att annat bibliotek!) till bibblan redan innan det tillkännagavs vilka som nominerats till Augustpriset 2012. Jag vet inte riktigt hur jag fick nys om den, men jag vet att det var omslaget som gjorde mig intresserad. När det gäller böcker är jag väldigt ytlig, annars inte så farligt.

Elin är en väldigt ensam individ. Åtminstone är det intrycket som ges då relationen till mamman skaver och dialog med andra, både vuxna och jämnåriga, i det närmast saknas. Via ett forum för kampsport får Elin kontakt med André som är tränare. Han lovar att hjälpa henne med privatundervisning för att hon så småningom ska kunna ingå i en träningsgrupp. Privatundervisningen övergår i övergrepp och den redan ensamma och nu nedbrutna Elin lämnas att läka på egen hand.

Det jag främst tycker om med Elin under havet är det faktum att övergreppet inte står i centrum, även om det såklart är av stor vikt för handlingen. Ofta tycker jag nästan att det gottas i detaljer och det hemska ska riktigt tryckas in i mig som läsare. Så är inte fallet alls här, övergreppet är väldigt subtilt skildrat och det är processen att bearbeta som istället är det centrala temat. Och effekten uteblir inte, det är både smärtsamt och till viss del sorgligt att följa med i den processen.

Boken är verbalt ganska fattig och mig stör det en del att så mycket är outtalat. Samtidigt kan jag se en poäng i det, för även den som har svårt att forcera större textmassor kan få ut väldigt mycket. Jag läste någonstans att man trodde den skulle fungera bra som diskussionsunderlag i exempelvis en skolklass och det instämmer jag i. Jag vill dock poängtera att den inte på något sätt ger intrycket att vara konstlat pedagogisk, vilket jag ofta får bilden av när någon beskriver en bok som ett bra diskussionsunderlag. Det här är en fint gjord berättelse med vackra talande bilder som står fint på egna ben utan att behöva degraderas till min fördomsfulla variant av pedagogiskt användbart skönlitterärt material.

Jag vill gärna visa exempel på hur den är tecknad, men också hur melankolisk den är. Det finns mängder med fina uppslag som skulle ha passat, men just det här gör att det knyter sig i magen på mig.

Även om jag inte tokälskar, så rekommenderar jag varmt alla som är nyfikna att läsa Elin under havet. Varför inte passa på innan det tillkännages om den blir en Augustprisvinnare?

Iskällaren av Minette Walters

Ett lik hittas i en gammal igenvuxen iskällare på ett gods. Liket är ordentligt skändat och i de inledande kapitlen får jag vibbar av Simon Becketts deckare, där krälande likmaskar beskrivs på ett mycket ingående sätt. Det finns dock flera komplicerande omständigheter kring godset i fråga, inte minst de som bor där. Tre kvinnor, de måste ju vara lesbiska och ägnar sig dessutom åt diverse ockulta riter. Det är åtminstone vad alla i den omkringliggande byn säger och kvinnorna verkar märkligt ointresserade av att dementera dessa påståenden. Att en av kvinnornas make gick upp i rök för tio år sedan är ytterligare en omständighet som är svår att bortse ifrån. Är det hans lik som återfunnits? Polisen, desamma som utredde försvinnandet för tio år sedan, är i alla fall övertygade om den saken. Liksom de var övertygade om att hustrun var mördaren redan vid försvinnandet.

Att detta är en bok där skvaller och ytligt tyckande och tänkande får stort utrymme råder det inga tvivel om. Inte bara de tre kvinnorna är utsatta, även jag som läsare får hela tiden se nya sidor hos karaktärerna. På sätt och vis stör det mig lite grann, jag vill väldigt gärna hänga upp mig på någon karaktär som jag antingen kan identifiera mig med eller också tycker bra om. Här kan jag inte säga att jag gör vare sig det ena eller det andra, de är alldeles för lynniga och delvis irrationella eller helt enkelt bara osympatiska. Det gör dock sitt till vad det gäller spänning, för spännande är det och ganska befriande med starka, beräknande kvinnor i huvudrollerna.

Anledningen till att jag alls kom i kontakt med boken var att Fiktiviteter skrev en lista på sina 100 favoriter och där fanns Minette Walters med som ett namn. Eftersom jag har lite problem med att läsa serier i oordning och helst även läser hela författarskap i utgivningsordning, blev det inte titeln på listan som jag släpade hem från biblioteket utan istället hennes debut. Det bådar gott, överlag gillade jag att den stack ut och det finns ju ganska mycket mer skrivet av henne att botanisera i.

Världskrig Z av Max Brooks

Det har gått ett antal år sedan det största kriget i mänsklighetens historia utspelade sig. Ett globalt krig, ett världskrig. Kriget mot zombierna, även kallat Världskrig Z. Det vi får läsa är en lång rad intervjuer som ger pusselbit efter pusselbit till vår förståelse, från de första obegripliga utbrotten av döda som plötsligt kommer till liv till de avgörande slagen för återtagandet av planeten. De som intervjuas är en salig blandning av nyckelpersoner till varför förloppet fortskred som det gjorde, men de har alla gemensamt att de klarat sig, de är vid liv. Och då inte som en levande död.

Dystopier är verkligen min grej, Pestens tid av Stephen King kan vara den bästa bok jag läst. Jag är nog därför positiv redan innan jag ens börjat läsa. Greppet att låta intervjuer över enskilda personers erfarenheter spegla händelseförloppet är ovanligt lyckat och jag är full av beundran för författarens fantasi och förmåga att göra en så pass realistisk skildring som omfattar hela världen.

Men, för ja det finns men, det blir för långt! Inte för att jag har något mot långa böcker, tvärtom, men lite kill-your-darlings hade inte varit fel här. Vissa av intervjuerna tillförde inte så jättemycket och det blev helt enkelt för långrandigt för min smak. 100 färre sidor hade inte gjort mig något, men det kan eventuellt också bero på att jag inte är direkt nördig när det kommer sig till militära angelägenheter, vare sig prylar och krigsstrategier gör att jag går upp i brygga även om de i måttlig dos absolut är intressanta. Däremot hade jag hemskt gärna läst en hel bok om piloten som kraschar mitt i zombieland, min absoluta favoritintervju.

Researcharbetet för denna bok måste verkligen ha varit enormt, både vad det gäller rena fakta men också strategier med hela världen som bas. Var är det möjligt att söka skydd? Hur kommer olika länder att agera utifrån deras politiska läge? Var kommer de blodigaste slagen utspela sig? Jag är som sagt grymt imponerad över författaren ur detta hänseende. Lite mindre imponerad är jag av att inte lika omfattande arbete har lagts ner på att ge berättarrösterna egna personligheter. Nu är det förvisso en och samma person som är intervjuledare, men det är mer eller mindre transkriptioner vi får läsa och samtliga låter ungefär likadant oavsett plats i världen, oavsett befattning, oavsett roll i kriget. Lite tråkigt i en annars så trovärdig historia kan jag tycka.

Inte som de andra barnen

Det finns en bok som tokhyllats av recensenter, bokbloggare och alla läsare jag stött på. Boken är aktuell i dagarna, eftersom uppföljaren precis har släppts. Det är självklart Cirkeln jag talar om. Jag läste den för första gången för ganska exakt ett år sedan och ville nu fräscha upp minnet lite, varför en omläsning blev aktuell.

Jag måste nog konstatera att jag är udda. Den är okej i min mening, men inte mer än så. De magiska inslagen känns rent av ointressanta (det måste ju verkligen vara ett underbetyg till en bok där magin har en så pass central roll), men styrkan finns i personporträtten. Och med så många huvudpersoner vill det ju till att mejsla ut karaktäristiska drag, så jag förstår att det blir lite stereotypt ibland. Jag tycker ändå det är ganska tragiskt att det räcker med sex individer, var och en åt sin ytterlighet, för att Sveriges läsarskara unisont ska kunna identifiera sig och därmed älska boken.

Men jag är som sagt inte som de andra barnen...

Det fördolda av Michael Hjorth och Hans Rosenfeldt

Jag har en tid haft lite problem med att hitta läsflyt, antagligen beror det mestadels på att jag företrädelsevis läser i sängen innan jag ska sova och att jag numera inte vågar tända läslampan när mitt barn har somnat. Således behövde jag något relativt lättuggat och jag behövde det i e-boksform - räddningen vid brist på läslampa! Jag snodde helt sonika Paddan i familjen och surfade in på bibliotekets e-boksida. Jag hade i förväg läst en del positiva recensioner av Det fördolda och eftersom en uppföljare är i ropet var jag heller inte rädd för den omskrivna cliff-hangern. Ett klick och sen var den hemma.

Boken utspelar sig i Västerås där en ung kille försvinner och sedemera påträffas död. En riksomfattande mordutredningsgrupp kallas in och givetvis uppstår vissa slitningar mellan denna grupp och lokalpolisen. Psykologen och profileraren Sebastian Bergman har tidigare arbetat i nämnda grupp och råkar av en händelse bli insyltad i mordutredningen. Ja, egentligen är det inte direkt någon slump. Han behöver polisens register av personliga skäl och snackar därför till sig en plats i utredningen, trots att ingen egentligen vill ha honom där. Och han kopplar inte precis på den stora charmen för att någon ska ändra inställning till honom heller.

Den här boken tycker jag har sin styrka i porträtten av de mer aviga figurerna. Även om Sebastian retar mig en hel del, har jag förståelse för hur han fungerar som person. Hans problematik med bland annat sexmissbruk skildras på ett sätt som jag köper, det är inte lätt att få till män som är guds gåva till kvinnligheten på ett trovärdigt sätt men det är något som verkligen lyckas här. Likaså sympatiserar jag starkt med den lokalpolis som begår misstag på misstag som visar sig vara ödesdigra, både för honom som person och för hans karriär. Å ena sidan skulle man kunna se honom som en riktig skitstövel, men jag tycker han görs väldigt mänsklig. Inte rakt igenom korkad, inte rakt igenom ond, men en ganska vanlig typ som det inte går så bra för.

Tyvärr gör själva mordhistorien mig alldeles sömnig. Inblandade anhöriga och misstänkta beter sig i mina ögon väldigt märkligt och jag känner aldrig att jag blir särskilt engagerad i att få reda på vem mördaren är. Och varför måste alla städer mindre än Stockholm skildras som små, sömniga och att alla som växt upp där, flyttat därifrån och "lyckats" med sina liv är så avigt inställda till dem att de inte kan stanna en minut längre än nödvändigt? Jag kan bara känna att jag har läst det förr, många gånger, och skulle som omväxling gärna läsa lite om hemvändarnostalgi där människor känner värme för sin uppväxtort.

Gällande språket så är det funktionellt för historien, men inget jag gör vågen över. Något som däremot verkligen retar upp mig är att författarna inte styckeindelar ordentligt. Istället är det fler än en gång då en helt ologisk person dyker upp i ett rum och det tar flera rader innan jag begriper att ett scenbyte har skett utan att jag uppmärksammats på det. Jag förstår inte greppet alls, tycker enbart det är fult, obekvämt och helt utan mening i den här historien. Det kan absolut finnas böcker där det finns poänger med att vara sparsam med radbrytningarna, men denna är definitivt inte en av dem. Enbart dålig service till mig som läsare.

Det blir totalt ett ganska ljummet omdöme till Det fördolda, boken har riktiga styrkor på sina håll men också riktiga svagheter. Antagligen kommer jag läsa uppföljaren medan jag har den här i färskt minne, men om inte uppföljaren redan varit utkommen  hade jag nog inte lagt någon mer energi på denna serie.

Mats kamp av Mats Jonsson

Så har jag äntligen satt tänderna i en av mina julklappsböcker. Jag är ganska ny på det här med grafiska romaner, har läst både samhällskritik av Liv Strömqvist och en del fantasyinriktade serier i vuxen ålder, med varierande tycke. Detta är dock första gången jag läser någon slags biografi i det formatet och hade väl vissa skeptiska funderingar kring hur det skulle fungera.

Till en början får jag mina farhågor bekräftade, serien är svart-vit och jag är genuint dålig på att hålla isär karaktärer. I vanliga romaner är det ett problem och i grafiska romaner kan det bli ett jätteproblem om inte karaktärerna är tillräckligt karaktäristiska, om ni förstår vad jag menar. Lägg därtill en miljö med noll identifikationsfaktorer (Stockholms innerstad, indie-pop och uteliv) och näää. Inget för mig. Men...

...sen blir det plötsligt dags att bilda familj och identifikationsfaktorernas ökning rör sig mot oändligheten. Jag blev förälder för första gången för fyra månader sen, självklart är graviditet, förlossning och småbarnstid något som är högaktuellt för mig. Det är dock inte bara igenkänningsfaktorn som gör det hela intressant. Författaren skapar ett så ful-fint porträtt över sin familj och sitt liv. Ett porträtt som skildrar allt det vackra, kärleken till både sin fru och sin dotter, men också det mindre vackra i vardagen när man tappar bort varandra, när omständigheter som arbete, räntor eller en inte längre aktuell adress försvårar familjelyckan.

För mig är det alldeles obegripligt hur han lyckas skriva så utelämnande, men ändå respektfullt. Bland det svåraste med att skriva en självbiografi måste vara just att nära anhöriga kommer bli sårade på ett eller annat sätt. När det gäller Mats Kamp har jag dock svårt att se att hans dotter kommer ha något annat än glädje av boken när hon blir mogen nog att läsa den.

Ja, jag är alldeles tagen. Nog för att jag är en omläsare av rang, men det är ovanligt att jag läser om väldigt tätt inpå första upplevelsen av en bok. Efter att jag läst ut Mats kamp gick jag dock direkt till biblioteket och lånade den föregående Hey Princess och därefter läste jag Mats kamp ännu en gång. Fortfarande rörd. Är inte detta en rekommendation vet jag inte vad som är det. Läs!

The Ghost and the Goth av Stacey Kade

Alona Dare är skolans mest populära och eftertraktade tjej. Hon har allt man kan önska sig; status, utseende, kompisar och pojkvän. Alona dör dock i en bussolycka, men verkar dömd att stanna i form av ett spöke. De första dagarna finner hon det roande att se hur hon sörjs och hur mycket hon har betytt för så många, men ganska snart börjar det bli obehagligt. Från att ha stått i centrum kan hon helt plötsligt se allt, men ingen ser henne.

Ingen förutom Will Killian som har den ovanliga, och inte helt oproblematiska, förmågan att se de spöken som inte gått vidare till vad nu livet efter detta har att erbjuda. Denna förmåga gör att han anses som konstig, knäpp, psykiskt sjuk och han är helt enkelt långt ifrån Alonas vanliga umgängeskrets. Ändock har hon inte särskilt mycket annat att välja på än att söka hans hjälp.

Boken är den första i en trilogi (såklart, i dessa dagar är väl allt annat otänkbart...) och är skriven så att vartannat kapitel växlar mellan ömsom Alona och ömsom Will som berättare. Tyvärr är den bitvis skriven i en mästrande ton riktad mot läsaren, något jag är allergisk mot bortsett från om det är i brevform. Huvudkaraktärerna är såklart ytterligheternas ytterligheter och så stereotypa att de är tråkiga.

Det jag gillar med boken är hur det övernaturliga beskrivs i relativt rimliga ordalag, hur Will uppfattas av sin omgivning och problemen med detta känns helt naturliga. Tyvärr förlåter inte detta lilla glädjeämne att boken är skriven med ett uselt språk, karaktärer som både är ointressanta och ologiska och en handling som är seg som sirap.

Jag älskar vanligtvis detaljerade beskrivningar, vill näst intill ha en handling i realtid och inte att det hoppas över en massa som sedan återberättas. Jag har blivit mer förlåtande kring detta med åren, men när varje mosaiksten i skolans entréhall beskrivs, när dialogerna endast är ytliga, käbbliga och inte för handlingen framåt alls... Ja, till och med jag har fått en överdos nu.

Lägg helt enkelt din tid på något annat än att läsa The Ghost and the Goth, det är mitt råd.

Misterioso av Arne Dahl

Ett bankrån, ett gisslandrama och ett mord på en av näringslivets toppmän. Detta är vad som presenteras i inledningen av Misterioso och som uppenbart hänger ihop, om än inte på något uppenbart sätt. Paul Hjelm är, efter en relativt intetsägande karriär inom polisväsendet, på väg att bli sparkad. Men istället för att bli lämnad ute i kylan tas han plötsligt in i det allra innersta, den nyskapade A-gruppen som ska lösa mordet på finanspampen. Och det stannar, givetvis, inte vid ett mord utan utvecklar sig till en hel rad till synes riktade dåd mot just näringslivets toppnamn.

Anledningen till att jag alls plockade upp just denna bok just nu var en tv-trailer. Boken har nämligen blivit en tv-serie som visats nu i mellandagarna. Jag blev ganska sugen på att se den, men vill (nästan på ett maniskt vis) läsa boken före dess att jag ser filmen. Eller i detta fall tv-serien.

Jag kan inte klaga på den mellandagsläsningen, för bekantskapen med A-gruppen har varit mycket trevlig. Redan i första kapitlet byggs en stämning av att något är genuint fel upp och det ligger kvar och gnager hos mig. Språkhanteringen tycker jag är mycket roande och jag har alls inget emot att läsa böcker som innehåller ett eller annat ord som jag får slå upp googla. En svensk deckare med helt okej historia, ett språk klart över medel och ett intressant persongalleri som det bara skrapats lite på ytan på. Jo, jag är mer än nöjd. Och det finns ju tio (?) böcker till att plöja, härligt!

Eftersom min läsfart inte är så där hiskeligt hög lät jag bli att se tv-serien i mellandagarna, men nu när boken är utläst är jag redo för reprisen på SVT24 imorgon kväll. Fredagen är räddad!