Blonde del 1

En bokrea för ett gäng år sen införskaffade jag Blonde eftersom jag fått för mig att det var ett lämpligt sätt att stifta bekantskap med Joyce Carol Oates. Tegelstenar skrämmer mig inte, men det finns andra anledningar till att den blivit ståendes i hyllan. Biografier läser jag mestadels för att bredda min bildning, men hur blir det när verket är uttalat fiktivt som i fallet med Blonde? Jag vet nästintill ingenting om Marilyn Monroe, kan jag läsa boken som en vanlig roman? Eller se den som en källa till kunskap om en tid, en person och en bransch som jag inte vet något om?

Jag saknar att prata om böcker. Jag har inte lyckats hitta någon bokcirkel på nära håll, det är i princip enbart genom bloggar (min och andras) som jag ventilerar det här med läsning, böcker, författarskap etc etc. Min tanke var därför att det kunde vara kul att följa en podd eller ett radioprogram som bokcirklar. Av en händelse så cirklade Lundströms bokradio just om Blonde 2012. Det är just det som gjort att jag slutligen fått tummen ur.

Första delen handlar om flickan Norma Jean, hon som så småningom ska komma att bli ikonen Monroe. Den handlar om en barndom som präglas av den instabilitet som en missbrukande förälder ofta innebär. Norma Jean älskar sin mamma på det vis som barn gör och Gladys älskar i sin tur sin dotter. Men hon är nyckfull, sliten av det hårda arbete som hon utför i nedre skikten av Hollywoods filmbransch och väldigt bitter. Hennes ständiga svek mot Norma Jean skär i hjärtat. Fadern finns inte med i bilden, men upphöjs på ett sätt som gör att han trots sin frånvaro i högre grad följer Norma Jean genom livet än vad modern gör.

Det är en oerhört stark och gripande uppväxtskildring där jag har svårt att värja mig för den smärta många av barnen utsätts för. Min oro gällande fakta kontra fiktion visade sig vara tämligen överdriven, då det tydligt märks att det just är en roman där detaljerna är fritt fabulerade. Många delar är säkert förankrade i verkliga händelser och skeenden, men än så länge har jag ingen särskild önskan om att ta reda på vad som är vad.

Jag gillar den fördjupning som radiocirkeln sedan ger. De som diskuterar är Carin Mannheimer, för mig mest känd som storläsande mamma till Anna Mannheimer men såklart så mycket mer i och med hennes tv-produktioner och författarskap, Jan Guillou och Åsa Linderborg, som väl inte behöver närmare presentationer. De diskuterar hantverket på ett sätt som känns ganska främmande för mig som inte är skrivande, åtminstone inte skönlitterärt, och jag tycker det är kul hur de ger sitt erkännande för JCO. Bilden av henne som författare är för mig väldigt tudelad, då hon å ena sidan alltid kommer på tal när det ska spekuleras nobelpris men å andra sidan nästintill är bespottad som alltför produktiv och ojämn i sin kvalitet. Jag är medveten om att Blonde anses vara hennes mästerverk och hittills gillar jag mycket. Ändå uppmärksammade jag samma sak som Jan Guillou, nämligen de ytterst märkliga och långsökta metaforer hon gör här och var. Väldigt intressant teori om att det är ett medvetet grepp, jag blir nyfiken på vad anledningen till det skulle kunna vara?

Så här efter första etappen känns det som ett lyckat koncept, så nu ska jag ivrigt läsa vidare för att få följa den tonåriga Norma Jean. Det är allt en bit kvar innan allt tar slut.

Äta kakan och ha den kvar av Kristin Emilsson

Amanda har drabbats av en ålderskris utan dess like. Karriären har gått i stå, barnen blivit tonåringar med tillhörande enstavighet och ointresse för familjeliv. Äktenskapet är inte mycket att hurra för det heller med en oförstående arbetsnarkoman till make. När hon utan förvarning får lämna sitt jobb med sex månaders lön har hon plötsligt chansen att göra något annat av sitt liv. Frågan är bara vad? Familjen får inte veta att hon fått sparken, i stället halkar hon in i ett till synes oskyldigt dubbelliv. Snart blir dock lögnerna både många och trassliga.

Det här är ganska lättuggad underhållning, men jag gillar't och tycker det är en stark debut. Bra flyt både i språk och handling, den känns inte särskilt långsam i något parti egentligen. Det finns några småsaker jag hänger upp mig på rent trovärdighetsmässigt, men jag rasslade ganska snabbt genom den och det måtte väl vara ett gott tecken för någon som egentligen inte har någon lästid?

Inbox (1) av Daniel Glattauer

Egentligen skulle jag inte behöva skriva något eget om Inbox (1), för jag håller nästintill helt med Johanna L på Bokhora i hennes recension. Några rader ska jag dock plita ner tänkte jag.

Emmi mailar angående en tidningsprenumeration hon vill säga upp, men råkar skriva fel adress och mailet hamnar istället hos Leo. Efter ett par smärre förvecklingar inleds en mailväxling som är mycket underhållande att följa. Jag fnissar högt åt dialogen och det är faktiskt ganska spännande att lära känna någon enbart via en brevväxling. Jag har själv gjort det några gånger, jag träffade bland annat min make via en chatt, så igenkänningsfaktorn är ganska hög.

Men, men, men. Efter ungefär hundra sidor börjar det gå på tomgång. Istället för en intressant dialog tar nu ett ältande vid. Ältandet gäller huruvida de ska ses eller inte, hur det kommer påverka deras relation och hur det kommer att påverka deras övriga liv. Trovärdigt är förvisso scenariot enligt mina erfarenheter, men högst ointressant att följa. Jag ska inte avslöja vad som händer, men jag uppskattade inte heller slutet på boken. Tydligen finns det en uppföljare, som jag förvisso inte är särskilt sugen på att läsa i dagsläget men så småningom någon gång kanske.

En sak som stör mig lite i läsandet är att aldrig veta riktigt var i tid mailväxlingen utspelar sig. Det första mailet skickas den 15 januari, det är givet, men när det gäller alla följande mail anges endast hur lång tid som utspelat sig sen senast skickade mail. Ganska snart tappar jag bort mig gällande vilken årstid det är - Snart jul kanske? Mitt i sommaren? Nähä, inte det... - och jag gillar det inte särskilt mycket. Å andra sidan förstärks känslan av Emmis och Leos egna lilla bubbla där livet utanför inte spelar så stor roll, där tiden på året är underordnat hur lång tid som gått sedan ett nytt mail landade i inkorgen. För just den bubblan är väldigt skickligt skriven, åtminstone i början av boken.

Kort sagt är jag lite kluven till Inbox (1), men är du nyfiken så är den lättläst och jag skulle tro att man lätt kan avbryta när/om man känner att handlingen går utför.

Du och jag och vi av Pia Hagmar

Äntligen! En roman för vuxna som har stallmiljön som central punkt, som jag har väntat! Av någon anledning tas inte en av de största kvinnodominerade arenorna på allvar, att någon över 12 år skulle vilja läsa en hästbok verkar inte finnas i förlagsvärldens medvetande. Jag är därför så himla glad att Pia Hagmar, författare till bland annat de populära barnböckerna om Klara, tagit tag i saken och nu gett ut boken Du och jag och vi.

Genom berättelsen får vi följa fyra väldigt olika kvinnor. Lisbeth är självsäker, har aldrig behövt välja utan alltid blivit vald. Hon har ett arbete som försäljare i en exklusiv klädbutik, vilket både medför stort ansvar och intresse för det yttre. Linn är en oansenlig och grå hemkunskapslärare, som ständigt kompenserar sitt dåliga samvete över att hon har häst genom att skämma bort resten av sin familj med fullständig markservice. Ellen är återhållsam med känslor, ja överhuvudtaget verkar hon inte bry sig särskilt mycket om någon annan. Snobbig säger de andra och tydligen rik nog att inte behöva jobba. Snygg är hon också, som om det inte räckte ändå. Annika är häftig till både humör och sätt, drar sig aldrig för att säga vad hon tycker, men är också sliten efter ett långt yrkesliv inom vården. Så noga med saker och ting är hon inte heller, men hon försöker. Dessa fyra kvinnor skulle antagligen aldrig träffa på varandra om det inte vore för det gemensamma hästintresset. Samtliga delar nämligen stall med allt vad det innebär.

Boken har enligt författaren inspirerats av internetforumet Bukefalos där jag själv är en flitig besökare. Visst känner jag igen diskussionerna och de olika viljorna, på sätt och vis blir handlingen väldigt förutsägbar för min del just på grund av det. Men det är ändå så intressant att läsa om hur hästintresset inverkar på övriga livet på olika sätt för olika människor. Hur det blir ett väl använt påtrycksmedel, både uttalat och outtalat, men också hela livshållningen i förhållande till hästägandet.

I första hand skulle dock inte jag kalla det här för en hästbok, utan en relationsroman med stallet som nav. Jag tror därför att man med mycket nöje kan läsa den även med ett svalare förhållande till hästvärlden. Dessutom är det en viktig bok feministiskt sett. Starka kvinnor, var finns de om inte i stallet? Det är verkligen för mig helt obegripligt att det temat så länge varit helt osynligt i vuxenlitteraturen.

Fortfarande Alice av Lisa Genova

Alice är 50 år gammal och jobbar som lingvistikprofessor vid Harvard. Hon är lyckligt gift med en man som, liksom hon själv, brinner för och älskar sitt jobb. De har tre vuxna barn och livet känns enkelt och relativt bekymmersfritt. Förutom att klimakteriet börjar göras sig påmint, Alice tappar ord och känner sig lite glömsk i vardagen. En dag när hon är ute och joggar minns hon plötsligt inte hur hon ska ta sig hem, trots att hon är på en välkänd plats inte långt hemifrån. Skräcken griper på allvar tag i henne och hon söker hjälp. Diagnosen blir tidig Alzheimer, obotligt, definitivt och utplånande av allt det som definierar Alice som person.

Vi får följa Alice från de första symtomen och diagnostisering. När hon tar till sig sjukdomen fullt ut kommer tankarna. Hur får man ihop vardagen? Går det att fortsätta att arbeta? Hur länge kommer Alice vara Alice och vad är egentligen ett värdigt liv? För att inte tala om den stora skräcken, att inte längre känna igen sin familj. Går det att planera för ett framtida jag utan något bestående närminne? I ganska snabb takt blir hon sämre och det medför förändringar både i relationen till sig själv och till sin omgivning.

Boken är så oerhört skickligt skriven att jag är alldeles tagen. Vilken debut (för ja, det är författarens debut)! Den är så realistisk, tankarna så naturliga, men ändå så fruktansvärd. Jag tänker inte avslöja vad som händer, men även om jag njöt av läsningen funderade jag en hel del på hur berättelsen skulle sluta. Det finns trots allt ett ganska begränsat antal slutscenarier, några ganska otroliga och några ganska ovärdiga. Kort sagt var jag lite orolig för en förstörd helhetsupplevelse, men det hade jag inte alls behövt vara. Istället tar jag tryggt Lisa Genovas hand och följer henne vidare genom hennes författarskap, samtidigt som jag sätter upp en ny bok på listan över de bästa jag har läst - någonsin! Inga skyhöga förväntningar på hennes övriga böcker, nej då.

Passande nog läste jag ut den i samband med Halloween, för det här är verkligen skräck när den är som värst. Att som akademiker, eller för all del allmänt läsande person, sakta men säkert förlora språket. Att som person inte kunna minnas allt det som gör mig till just mig, alla mina minnen, mina vänner, min familj. Det är saker som gör mig mer rädd än vilket hemsökt hus på engelsk landsbygd som helst. Och, for the record, jag blir ganska mycket rädd även för hemsökta hus på engelsk landsbygd.

Om du inte läst den, gör det för jösse nam´!